Att skriva ner ord just nu, gör dom på något vis mer sanna!
Ju mer sanning, desto mer ont.
Därav min långa tystnad.
Ni skriver så fina kommenterar och mail till mig.
Jag är så rörd.
Tack!
Jag känner absolut ingen stress och press över bloggen.
Men ord är terapi för mig.
Och den som vill vara kvar hos mig i bloggen får vara beredd på det, framöver...
Sanning, känslor och smärta!
Mitt liv är smärta nu.
Hej Sophie! Jag är så fruktansvärt berörd av det som hänt. Jag har en kille på 8 mån som jag pussar och älskar lite extra (hur de nu är möjligt) varenda hån jag tänker på Tristan, vilket är OFTA! Jag är så himla ledsen för er skull! Styrkekramar!
SvaraRaderaJag och barnen var idag vid övergången och ställde i ordning de bilar som Tristan fått där, vi använder aldrig mer den övergången har aldrig gillat den. Kontakt är tagen med Trafikverket om att ta bort denna övergång, jag kommer dessutom påminna dom så att det inte går i glömska.
SvaraRaderaJag håller själv på med att rita bort obevakade övergångar på Mälarbanan i Stockholm för Trafikverkets räkning.... Styrkekram!! Jag bor nära er, går förbi ditt hus var dag, tänker på er!
Kram fina Du <3
SvaraRaderaKäraste Shopie!Vilken smärta ni bär!Tänker på dig/er varje dag!!Håller om dig hårt och ger dig min hand och blundar hårt å bara finns hos dig!!Många kramar om å om igen!/ christel
SvaraRaderaJag börjar och avslutar varje dag med att titta på din blogg vännen. Jag kan vakna kl 6 när larmet går, i mörkret tar jag telefonen och går in här. Jag vill dela alla dina tankar, dela din smärta med dig, se fina bilder och ja....dela det med er. Känner för att smsa dig flera gånger om dagen, vill bara köra rakt ut och krama er, vill bara ta bort denna fruktansvärda ångest och smärta. Det är brutalt, ni måste ta er igenom den och en dag kommer det inte att göra så ont längre.
SvaraRaderaEn dag kan ni le när när ni tänker på Tristan, ni kan prata om honom utan att gråta, ni kan tala om för Tekla vilken fin storebror hon har. Det är en lång väg fina du, men kämpa så fint som ni gör, er enorma kärlek kommer att ta er dit.
Vi finns här, bara skicka sms om ni vill ha sällskap, komma hemifrån eller ut och gå en runda. Kram
Sophie, jag är så tacksam för att du vill dela med dig av dina känslor och ord. Du skriver att dina ord är terapi för dig och för mig är dina ord en ständig påminnelse om att livet är skört, att ta vara på vardagen, att se det lilla i vardagen, att vara tacksam för det jag har och inte minst att älska det jag har.
SvaraRaderaKram Sandra A
Jag känner inte dig, men jag känner MED dig HELA tiden! Så fort jag går in här och läser dina ord, så gör det så fruktansvärt ont i hjärtat, att veta att ni mist er vackre pojk, och att ni ska behöva gå igenom detta oerhört smärtsamma. Jag har två pojkar, en på fem och en på ett, så lider så mycket med er... Ingen förälder ska behöva gå igenom något så grymt...Och jag tycker du är en fantastisk mamma och dina barn är så fina. Jag kommer följa dig här framöver, läsa när du orkar skriva ner dina ord, och då och då kommentera, och skicka styrka till er... Önskar att detta hemska inte hade hänt er.
SvaraRaderaVarma tankar till er...
Jag stannar och varje ord jag läser går rätt igenom.. Varje mening jag läser så får jag tårar i ögonen, det hugger och känns och man önskar att det inte skulle vara eran verklighet... Kram
SvaraRaderaJag går in minst 3ggr dagligen på din blogg, att bara se dig skriva får mig känna mig trygg, glad och lättad att bara veta att ni fortfarande andas att veta att Tekla finns här och att ni klarat en dag till tillsammans:-)
SvaraRaderaKram
Så länge bloggen finns så kommer jag att vara här, även fast vi inte känner varandra så hoppas jag att mina ord kan hjälpa dej lite på vägen.
SvaraRaderaDin tragedi får mej att förstå att livet är skört och att man måste ta vara på tiden vi har tillsammans, man vet aldrig hur dagen slutar.
Skickar styrka!