Kyrkan ligger mittemot platsen där det hände.
När jag satt böjd över honom, där på spåret, skrek jag högt och hysteriskt, med blicken mot kyrkan.
Mot Gud.
- Gör inte såhär mot mig, snälla gör inte såhär mot mig. Ta inte Tristan. Gör inte såhär mot mig, snälla. Ta inte Tristan. Gör inte såhär. Gör inte detta. Ta inte honom. Snälla Gud, ta inte honom. Inte min Tristan. Snälla.
Jag låg över honom, klappade hans hår, upprepade hans namn, tittade på hans blåa läppar, på blodet som rann ur näsan, på såret i pannan och jag skrek...
Jag skrev förtvivlat...
Men du tog honom Gud.
Varför tog du honom?
Min Tristan.
Varför?
Jag behöver honom.
Jag saknar honom desperat.
Varför tog du honom?
Läser din blogg nitiskt och lider med dig, mer än du kan ana. Bor i Helsingborg och vill du någonsin komma bort så är du välkommen på en fika. Du får gråta, du får klappa min katt. Du får kramar och bakelser. <3
SvaraRaderaSå gulligt skrivet! Då kommer jag också;) <3/Pia
RaderaÅh fy fan Sophie!! Jag lider något oerhört av varenda stavelse du skriver, mitt hjärta skriker, värker och spränger för din skull! Jag känner så oerhört mycket för er trots att jag inte känner er. Jag gråter varje dag för er skull och tänker på vackra Tristan!
SvaraRaderaStor kram
Mia
Varför gjorde Gud de? Har allt en mening här i livet? De undrar jag verkligen sen detta hände... Livet är inte rättvist de är iaf en sak som är säkert!!!!
SvaraRaderaMånga kramar till er
Åsa
Det gör så ont i kroppen, när man läser vad du och din familj fått uppleva. Det ingen mamma i världen skulle få behöva se och vara med om! Har själv barn i exakt samma åldrar som dina. Man är mitt i livet, det är inte meningen, kan inte va meningen att fina fina Tristan skulle lämna er nu!!!
SvaraRaderaTristan har en underbart fin mamma som verkar ha gjort allt för sin pojke under hans liv, det kan ingen ta ifrån honom och er. Han har fått känna er kärlek och trygghet. Det har han burit med sig. Din saknad efter din fina pojke känns rakt in i hjärtat. Om man bara kunde göra allt ogjort så skulle vi! Kramar <3
Sophie, jag finner inga ord.....
SvaraRaderaSå jävla jävla orättvist.
Kärlek och värme till Dig❤❤❤
Sophie...dina ord berör mig så oerhört. Jag gråter så att tårarna sprutar och kramar vår lilla tjej extra hårt varje dag. Vi bor i samma kommun och första gången jag fick höra om denna tragiska olycka var genom tidningen och senare via en nära vän som arbetar inom Räddningstjänsten. Jag vet egentligen inte vad jag vill få sagt, merän att jag tänker på er varje, varje dag...och tack!
SvaraRaderaTack Sophie för att du med dina ord har ökat min riskmedvetenhet. Jag tänker på vår dotters säkerhet på ett helt annat sätt nu sedan jag kommit i kontakt med sin blogg. Jag är så tacksam för att jag och min familj får vara tillsammans och tänker varje dag på att berätta för mina nära hur mycket jag älskar dem. Jag önskar att det fanns något vi kunde ge tillbaka till dig. Om det bara fanns något som kunde hjälpa er i den massiva och obegripliga sorg ni går igenom. Vill så gärna hjälpa...
Önskar er all kärlek, kraft och värme!
// Sofia i Svalöv
Jag gråter med dig Sophie, mitt hjärta gör så innerligt ont och jag tycker det är så fruktansvärt vidrigt rent ut sagt att du behövde vara med om detta. Vilka bilder du har på din näthinna, vi kan inte ens föreställa oss hur det var för dig där just då.
SvaraRaderaJag tror absolut inte att allt har en mening, då skulle absolut inte sådant här få hända. Jag tror inte på gud, men jag tror på ett liv efter döden. Det enda jag försöker göra i livet när något händer som inte är bra, som jag inte kan påverka, då försöker jag hitta vad som kan bli bra av det, för att jag helt enkelt måste. Att förlora sitt barn går ändå inte att jämför med något annat, det är det absolut värsta som kan hända i livet. Vi andra som står bredvid tar med lärdomen att livet kan förändras så fort, man måste se den lyckan och det fina vi har i livet, inte gnälla för småsaker utan se hur bra vi har det.
Många följer ert öde och alla har lärt sig mycket....att se vad vi har, uppskatta våra liv och bli varsamma om hur snabbt livet kan förändras. Kanske också något barn räddas från att gå en olycka till mötes nu, alla vi föräldrar är extra försiktiga. På Markus skola har man pratat med barnen om hur farligt det är vid tågstationen, detta hade aldrig pratats om, om inte ni drabbats av det ofattbara. Så fruktansvärt att ett barn måste mista livet för att det ska uppmärksammas.
Vi finns alltid för er vännen, både dig, Henrik och Tekla. Jag behöver inte skriva att du ska kämpa, det vet jag att du gör varje dag, allt vad du orkar.
Åh Sophie! Tårarna forsar och jag ser knappt vad jag skriver....så jävla orättvist!!!! Lilla Tristan♥, ett oskyldigt barn....alla frågar vi oss varför? Dina ord berör och vi är många som tänker på er. Tänder ett ljus ikväll igen och kommer tänka extra mycket på er imorgon♥♥♥♥.
SvaraRaderaDina ord är så smärtsamma!! Mina tårar rinner när jag läser!! Varför, varför!! Fina lilla Tristan!!
SvaraRaderaJag är så otroligt ledsen för er skull, tårarna sprutar som alltid när jag läser dina ord. Snart ska vi ha dop för vår minsta pojke, kan inte låta bli att känna ilska mot den så kallade Gud. Om han nu finns, varför kunde han inte skydda Tristan och er från detta helvete, varför?? Finns absolut ingen mening i detta, hur mycket vi letar så finns det ingen mening med att ta er fina pojke ifrån er. Han borde vara hos er och ingen annanstans. Önskar er all styrka som finns för att orka leva vidare, för lilla Tekla..kram Caroline W
SvaraRaderaVilken smärta du måste känna när du skriver ner dina känslor. Det smärtar så i mig att läsa dem, men jag håller med i de det som andra här skriver, att vi andra tar lärdom av dina ord, kramar våra små extra mycket och tänker på riskerna på ett annat sätt. För tänk så lätt en olycka händer. Med barn är olyckorna runt hörnet hela tiden, det vet vi nog alla. När jag läser om din upplevelse på spåret försöker jag se det framför mig och föreställa mig, men det är alldeles för obegripligt det ni går igenom. De bilder du lever med och som aldrig kan suddas ut. Vilken sorg och panik! Tusen funderingar
SvaraRaderasnurrar i mitt huvud och jag försöker föreställa mig hur man gör i den situation ni är i. Att behöva vara med om denna olycka, att behöva berätta om det, hur det varit för de andra i Tristans närhet att få beskedet...usch vilken sorg ni lever i. Massor av kramar, även om de inte hjälper er. <3
Det gör så ont att läsa din ord. Mina tårar rinner och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva... Ingen ska behöva vara med om det som hänt er. Styrkekramar i massor! <3
SvaraRaderaÅåhh, Sophie.....mitt hjärta blöder....Dina ord går rakt in....
SvaraRaderaLider så med dig....önskar så att du slapp leva med dessa hemska bilder...
Varför? En fråga man kommer ställa sig hela livet...Varför?
Varför kom tåget precis då....hur kan två händelser ske precis samtidigt på precis samma plats....vad är det för mening med det? Var är det för mening att ett litet liv som precis startat ska slockna? Jag fattar inte....
Jag önskar så att du en dag finner något svar...att du en dag känner Tristans närhet, att du en dag får ett tecken....ett tecken som bara du känner igen...Kärleken övervinner allt, så är det <3
Stora kramar till er alla 3.
Tänder ett ljus imorron <3
// Krellan
Tänker på er denna tunga, jobbiga månad. Imorgon är det hans födelsedag... snart är det jul. Som om ni inte lider nog ändå... Näsan ovanför ytan, det kommer ljusare tider. Låt denna månad passera i idiotfart... låt våren och ljuset återkomma och med den förhoppningsvis ny kraft och energi.
SvaraRaderaGör så ont i hela kroppen!!Ja varför ? Gud? Vill inte att ni ska ha denna outhärdiga smärta!!Vill inte!!Så Orättvist!!Tänder ljus ! Hjärtskärande!Varmaste största kramen till dig Shofie/ er../ Tankarna går till er varje dag å jag skickar styrka <3
SvaraRaderaSophie och Henrik jag tänker så mycket på er fast ni inte känner mig! Jag önskar så att jag kunde hjälpa!! Många kramar!! / Emilias mamma Pia
SvaraRadera