En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 15 januari 2013

Musik är ju mitt syre...

Musik har alltid varit mitt liv, mitt syre.
Jag känner och lever genom musiken.
Så har det alltid varit.
Egentligen också mitt enda riktiga intresse.
Även sen barnen kom har musiken alltid haft en stor och viktig roll i mitt liv. Enda skillnaden har varit att jag inte åkt på så mycket konserter längre.

För 13 år sedan dog min bästa vän och själsfränd Alexandra.
Jag sörjde henne innerligt, hamnade i en djup depression under många år, med olika psykiska "följdsjukdomar"!
Cirka tio år av kaos.
Den tiden tog jag mig igenom med familj, vänner och framförallt musik.
Musiken var främsta och bästa medicinen.

Jag har inte lyssnat på min musik sen den 24 september förra året.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Känns för normalt.
Känns för mycket.

Musik hjälper inte denna gången.
Musik tar andan ifrån mig istället.
Stjäl mitt syre.

Men musiken försöker nå mig ändå...
Inatt kom denna låten till mig i en dröm, en av mina favoritlåtar med Counting Crows, "Round here"!
Jag kan inte lyssna nu, men ni kanske vill!?
Adam Duritz, sångaren i Counting Crows - en av mina musikgudar.
Han får musik att kännas.
Spotify, Counting Crows - Round here

"Would you catch if I was falling 
Would you kiss me if I was leaving 
Would you hold me cause I'm lonely, without you 
I said I'm under the gun around here 
I'm lonely, lonely, lonely without you 
And I can't see nothing 
Nothing round here"

Hoppas dagen kommer, då mitt hjärta klarar att ta emot musik igen...
Jag saknar den också...

12 kommentarer:

  1. Han har en fantastisk känsla i sin röst.... ❤❤❤

    SvaraRadera
  2. Fantastisk låt av en fantastisk grupp!!!

    SvaraRadera
  3. Usch tårarna kommer men även en lugn och harmonisk känsla kom. Med musiken kan man verkligen få " sinnesro." Hoppas innerligt att dagen kommer till dig;-) jag önskar verkligen att dagarna i framtiden för dig och din familj ger dig något ljust att glädjas åt, du/ ni behöver det. Kram j

    SvaraRadera
  4. Tack för att du minns ♥♥♥

    SvaraRadera
  5. Kusin Sofie`s mormor.16 januari 2013 kl. 16:56

    Sophie.
    Jag hoppas av hela mitt hjärta, att Du orkar fortsätta andas, kämpa, både för din egen, Henriks och Teklas skull. Ni har så mycket fint tillsammans, som är så mycket värt. Er föräldraroll är minst lika viktig nu som förut.
    Att få växa upp i en familj, där trygghet och omtanke är en naturlig del av vardagen, är inte alla barn förunnat.
    Det kan Ni inte låta Tekla gå miste om.
    Får man ta del av sånt som liten, kan man också ge det själv till andra sen, som vuxen.
    DET är mycket värt, det.

    Jag hoppas också att Du skriver din blogg för din egen skull, och inte tror att Du måste skriva svar. Det är det nog ingen som väntar sej.

    Men, jag blir väldigt glad varje gång jag ser att Du orkat skriva.
    Då vet jag att Du är lite, lite närmare våren och ljuset.
    Och alla blommorna som Tristan tycker så mycket om.
    Du vet, det är alltid mörkast före gryningen.
    Snälla, kämpa vidare och ta väl hand om varandra.
    Jag har förstått att det finns många armar runt er som ser till att ni inte faller för djupt.
    Det känns tryggt.

    Alla orka och styrkekramar från
    Karin o Bert i Karlstad.

    SvaraRadera
  6. Fina finaste Sophie...
    satt och tänkte på Alex häromdagen, och vilket orättvis slut hon fick på sitt liv... och samma för er .... det är så overkligt att såna saker får hända... så orättvist.... och man kommer verkligen aldrig till att förstå eller kunna acceptera det...

    13 år sen... känns inte som det var så många år sen... men det var det ju.
    Jag var i Usa då... och mamma ringde och berättade och sände tidningsutklipp :(
    Så fort jag hör Tomas Dileva så tänker jag på er två... Ni båda var verkligen personer som levde för musiken <3

    Jag hoppas du snart kommer kunna lyssna på musik igen.. och jag hoppas den gör dig starkare och starkare med tiden.... <3

    Du finns i mina tankar hela tiden min vän <3

    // Jenny P.

    SvaraRadera
  7. Nu gråter jag.
    Så tungt, så sorgligt.

    <3

    Jag tänker på dig.

    SvaraRadera
  8. Sophie, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och styrkan i musiken igen. Den är en del av dig och jag hoppas att den snart kan hjälpa dig igen. Styrka till dig.
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  9. otroligt fin låt, älskar den! <3
    Men, 10 år av smärta, menar du att du redan fått genomgå detta helvete?!
    Jag vet inte sophie, jag vet inte alls längre, jag tänker på er dag och natt, jag har aldrig träffat er, kan inte lida mer med någon just nu, snälla, jag önskar jag kunde underlätta din börda, ta din smärta för en dag iaf, så du fick andas, slippa bördan, jag finner inga ord, kan inte förstå, kan inte!
    Snälla, vad kan jag göra, önskar det fanns något!
    Jag känner inte dig, men som jag har tagit er till mig.
    Jag hoppas att du kan få ro att lyssna på musik, och tristan, ja, jag tänker inte skriva att du ska få ro att leva med det som hänt, för kan man det, det låter hemskt, jag önskar honom bara tillbaka till dig!!! Detta är inte rättvist! Jag vill ge honom tillbaka, se er.
    Jag känner inte er, har aldrig träffat dig eller din familj, men ni berör mig, och tristan han finns hos mig varje dag, i mina tankar, men själsligt finns han hos er.
    Jag tror han kommer hjälpa dig genom detta, finnas vid din sida och hålla din hand!
    Jag önskar det fanns något att göra!!! Min frustration är enorm, men kan inte ens föreställa mig hur er är. Jag önskar bort allt detta, spola tillbaka tiden, det är för orättvist!
    Sophie vill ge dig all styrka kraft och mod jag har, fortsätt kämpa, fortsätt andas och överlev.
    kramar till er,
    carro barro

    SvaraRadera
  10. Ja musik gör mycket i livet!!!Jag önskar så att du och ditt sorgsna hjärta ska kunna lyssna på musik en dag igen...Tänker på dig/er...Stor kram christel

    SvaraRadera
  11. Hej Sophie,
    Jag är en av dem som inte umgås med dig men känner dig sedan uppväxten i Billeberga.Jag är en av dem som säger -Vi spelade fotboll ihopa när vi var yngre då Tristans olycka nämns.Just varför man säger så har jag ingen aning om. Kanske en samhörighet som man inte kan ta på riktigt.Detta gör dock inte att jag vill ha empati.Det blir liksom lite extra tragiskt,ledsamt och jobbigt när man kan ta på det/känna till/veta/minnas.
    Jag lider så otroligt med er och vad ni går igenom.
    Igår när jag lyssnade på Spotify och någon annans spellista fick jag höra låter To Where You are med Josh Groban. Tankarna fladdrade direkt iväg till dig/er och Tristan. När du får ork så lyssna gärna på den. En väldigt vacker låt. Texten ser du nedan.
    Styrkekramar från Linda Jensen (fd Andersson)
    "To Where You Are"


    Who can say for certain
    Maybe you're still here
    I feel you all around me
    Your memory's so clear

    Deep in the stillness
    I can hear you speak
    You're still an inspiration
    Can it be
    That you are mine
    Forever love
    And you are watching over me from up above

    Fly me up to where you are
    Beyond the distant star
    I wish upon tonight
    To see you smile
    If only for awhile to know you're there
    A breath away's not far
    To where you are

    Are you gently sleeping
    Here inside my dream
    And isn't faith believing
    All power can't be seen

    As my heart holds you
    Just one beat away
    I cherish all you gave me everyday
    'Cause you are my
    Forever love
    Watching me from up above

    And I believe
    That angels breathe
    And that love will live on and never leave

    Fly me up
    To where you are
    Beyond the distant star
    I wish upon tonight
    To see you smile
    If only for awhile
    To know you're there
    A breath away's not far
    To where you are

    I know you're there
    A breath away's not far
    To where you are

    SvaraRadera