Tänk att en sån god kaka och handlingen bakom den, kan värma hjärtat så, mellan tårarna.
Det gör det verkligen, Bente!
Tack.
Chokladkakor och Silviakakor.
Dom godaste vi nånsin ätit.
Och idag är det tulpanens dag fick jag veta.
Lillasyster kom med en fång tulpaner, och det är ju faktiskt min favoritblomma.
Dom står mitt på köksbordet.
Och till middagen, när tårarna började rulla, för att en älskad onge fattas vid bordet, värmde dom också mig.
Tack älskade lillasyster.
En sms-konversation med herr Gantofta fick mig att le igår, några sekunder tändes en liten liten gnista.
Tack, för att du lyssnar på mitt favoritband för mig, nu när jag inte kan.
Det är mycket tårar nu.
Mycket ångest.
Mycket skuld.
Mycket förtvivlan.
Smärta.
Ohanterbar saknad.
Och det som håller igång mig, som håller mig levandes,
andandes,
är ni,
familj och vänner.
Med era ord, kramar, handlingar och omtanke...
Betyder kanske att det finns lite hopp, mitt i allt det nattsvarta?!
Hej Sophie!
SvaraRaderaLänge sedan jag läste här, men aldrig länge sedan jag tänker på er! Skickar omtanke och styrka. Ser att ni ska flytta. Ser att lillasyster ger tulpaner, så fint, och så fina bilder på Tekla och Erik, vill pussa på dem!!
Jätte jätte kram till dig med massa energi!! agnes
Så fina blommor! Och kakorna ser ljuvliga ut.... Så skönt att Ni har ett stort nätverk med nära och kära, som kan hjälpa till att bära er igenom den tunga vardagen....❤
SvaraRaderaVarma kramar från mig
Ni är så älskade och omtyckta av många Sophie. Vi alla önskar så innerligt att ni slapp lida som ni gör och det gör ont i hjärtat att man inte kan göra mer för er. Ni måste bära så mycket själv utan att vi kan avlasta lite. En kaka, en blomma eller ett sms, det är så lite rent praktiskt för alla oss och vi gör det tusen gånger om för någon sekunds leende för dig.
SvaraRaderaJodå, herr Gantofta sörjer på sitt vis och precis som för dig är musiken väldigt stor i hans liv. Fru Gantofta kan däremot inget om musik, hänger inte alls med när han talar om låttitlar och grupper. På begravningen visste han direkt vilken låten var ni hade valt, jag kunde en eftersom den är med i en barnfilm. Så vi är så olika där jag och herr Gantofta, tycker det är fint att ni delar den stora passionen för musik.
Sophie, jag vet att du inte så gärna vill höra om ljuset, det känns ju så omöjligt. Men om det kan ge dit lite gnista att orka kämpa vidare, när vetskapen om att det en dag blir lite lättare att andas, så är det värt att vi alla ger dig ljusglimtar! Många varma kramar från Fru och Herr Gantofta! Love you
Åå Sophie, så starka ord och du beskriver din situation med så träffsäkra ord. Jag blir lycklig av att läsa om ljusglimtar som, trots allt, ibland bryter igenom den svarta muren av tunga känslor. Jag har skrivit det innan och jag skriver det igen: jag tycker att du är fantastisk i ditt sätt att möta dig själv, livet och medmänniskor på. Du har då sannerligen ett hjärta av guld. <3
SvaraRaderaKärlek, tankar och kramar från mig i Småland! <3
Förstår att han är så saknad. Från en mamma till en annan kan jag relatera till saknaden av sitt barn bara efter några timmar när de somnat, som du skrev, längtan till de dagen efter vaknar. Kan då inte för min värld förstå hur längtan måste bränna efter snart fyra månader av saknad. Ibland snuddar jag vid bara tanken att detta skulle hända mig när jag läser dina inlägg och trots att jag gråter och får en klump i halsen är det ljusår ifrån att veta hur det faktiskt känns, det är ju din verklighet, bara du vet. Du är en främling, men ändå finns du i mina tankar flera ggr om dagen, och varje gång jag läser dina inlägg känner jag sån frustation att inte kunna göra ngt för dig. Jag skriver ofta inlägg, trots att jag är livrädd att skriva ngt fel, att trampa dig på tårna.... Ändå skriver jag. Tänker på det du skrev om att du känner skuld. Tänker på alla de tillfällen det har vart nära att ngt hänt mina egna barn. En gång när jag gav mina barn päronbitar som var för stora och min dotter sätter dem i halsen, ögonen rullar bakåt, hon blir blå. Ringer 112, slår slag mellan skuldrorna och till slut får hon ut dem och får luft. Paniken. Men det var en olycka, ingen bär skuld. De hade ju ätit päronbitar förut men plötsligt råkade en fastna rejält i halsen. Barnen sliter sig ur mina händer dagligen, andra barn gör det också. De ser ngt, glömmer sig för en sekund, tittar sig inte för... För de är barn.... Sen finns det tillfälligheter, vissa förödande, som i ditt fall. Av alla tillfällen kom ett tåg. Tåget tog tristas liv, inte du. Du vet säkert det men klart du känner ändå som du gör. Förmodligen hade jag känt likadant om min dotter inte återfått syret den dagen, fast man vet att man inte bär skuld så kommer ändå alla OM jag inte, OM jag hade...Men hur ska man veta, det gör man inte. Hade man vetat skulle det aldrig ske olyckor. Livrädd att skicka denna kommentar.. Så rädd att den ska missuppfattas på ngt sätt. Önskar dig bara väl, önskar så innerligt att jag kunde bära din ryggsäck så du slapp bördan om så bara för en dag. Kramar/Camilla
SvaraRaderaJag blir varm i hjärtat av att se ordet hopp i det du skriver. Ett vackert litet ord som betyder så mycket. Kram
SvaraRaderaJa, det finns hopp Sophie! Just nu är det ner ner upp men det kommer tider då det blir upp upp ner. För ett par år sedan följde jag en annan mammas blogg, (hennes och din blogg är faktiskt de enda bloggar jag någonsin följt och följer) hennes son förlorade kampen mot cancer och hon bloggar om sorgen efter honom och glädjen över sin dotter som föddes en tid senare. När ork och tid finns tycker jag du ska besöka henne på denstarkastestjärnan.blogg.se Hon är en fantastisk kvinna och jag ser många likheter mellan er.
SvaraRaderaFint at dere likte kakene:) Det er så lite man kan gjøre ...Men tankene er med dere! Kram Bente
SvaraRadera