Det började med en pojke i svart overall, liknande Tristans svarta overall, han hade förra vintern.
Han sprang förbi vårt fönster, på skolgården. (vi bor sidan om skolan)
Han var ungefär lika lång som Tristan.
Hade samma spring-stil och en svart likadan mössa.
Ångesten började bubbla i bröstet direkt.
Tårarna brände som eld bakom ögonlocket.
Så kallade Tekla från vardagsrummet och jag gick in dit.
Såg bilden av Tristan, på hyllan, på väggen.
Min fina fina onge.
Bröt ihop.
Min älskade älskade onge.
Det var inte du som sprang därute.
Du är inte här.
Jag saknar dig desperat.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Vi älskar ju dig.
Vi älskar ju honom.
Han är vårt barn.
Vi ville ha honom.
Vi älskar honom.
Vi avgudar honom.
Han är vårt barn.
Varför?
Varför?
Varför?
Jag älskar honom.
Han är min bästaste onge.
Varje gång han är på dagis, längtar jag tills det är dags att hämta honom.
Varje gång jag är utan honom saknar jag honom.
Jag "tar" sällan egentid.
Min favorit-tid är med mina barn.
Det är där jag hör hemma.
När vi haft en tuff dag och han sovit två timmar på kvällen, längtar jag tills det ska bli morgon och han vaknar igen.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Hur ska jag leva resten av livet utan honom?
Hur ska jag det?
Han är ju min älskade underbara onge.
Jag älskar ju honom.
Tårarna rinner, du berör så otroligt med dina ord..Jag känner så väl igen mig, mår bäst när jag är med mina barn. Saknar min stora pojke när han är på dagis, längtar efter att hämta. Livet är så förbannat orättvist, ni verkar vara så fina föräldrar. Lider med er och önskar jag kunde ta lite av er smärta, åtminstone i några minuter. Varm kram till dig/Caroline W
SvaraRaderaJag tänker ofta, på det sättet som du skriver, att du påminns om Tristan. Vi kan ibland prata om det, att ni måste ju bli påminda hela tiden, av allt från små detaljer till stora händelser ni har upplevt tillsammans.
SvaraRaderaNu smärtar detta brutalt men jag hoppas att det en dag blir till fina minnen. Jag hoppas och ber att dagen kommer då smärtan är hanterlig för er och att minnena blir fina i stället för brutalt smärtsamma. Jag önskar och ber...
Dina ord skär i mitt hjärta. Hur klarar man sig utan sitt barn? Barn hör hemma i sina föräldrars famn. Så fruktansvärt orättvist.... Hemskt. Svart.
SvaraRaderaTristan kommer alltid att fattas er. Förhoppningsvis blir det lättare att andas utan honom...ett andetag i taget. Tekla behöver er och därför kommer ni att fortsätta andas. Sophie, jag tänker så på er. Inte en dag går utan att ni är med mig i mina tankar❤
Kramar om genom rymden❤
brutal smärta, något jag inte kan förstå, men inte önskar någon, men om det ska hända någon varför er?? varför inte de själsligt svarta som skadar sina barn, och inte ens de förtjänar det, inga barn ska behöva försvinna!
SvaraRaderaJag kan inte förstå, jag kan inte ta in allt, men jag skakas, gråter och lider med er, tankarna snurrar och dagligen finns ni hos mig, funderar på er, er familj, er tid med och utan tristan, hur man kan hjälpa, och vad som kan hjälpa, det är inte okej, inga ska behöva förlora sina barn!
Jag förstår dig och mina barn är mitt allt, jag vill vara med dem dygnet runt, och kan inte ens komma i närheten av att förstå.
Jag önskar bara att ni kan överleva, och att en dag ska smärtan vara lite lättare, ni ska kunna andas, le och ha en skön stund, utan brutal smärta, att hans minnen alltid finns hos er och att ni ska kunna överleva utan honom, men jag tror på att han finns hos er, han vakar över er, tänker på er, han älskar er! Precis som ni älskar honom!
kramar till er för er styrka och att ni visar att ni lever och kämpar varje dag <3
Älskade du!! Mitt hjärta blöder, dina ord får mig att gråta... Styrka till dig, till er!!!
SvaraRaderaDet gör så ont att veta vad ni tvingas igenom. Att du är en mamma som verkligen älskar att vara med dina barn lyser genom orden du skriver i bloggen, även innan allt det hemska. Det är så fruktansvärt fel att du inte längre får vara med fina fina Tristan. Så obeskrivligt fel! All kärlek och alla tankar till er. Kajsa
SvaraRaderaVarje dag finns du i mina tankar. Jag tänker på hur du kämpar. Hur du ibland får lite luft för att allt ska bli svart igen nästa sekund. Tänker på just händelser som denna med pojken utanför. Minnena smärtar. Jag är så ledsen Sophie. Jag såg hur du glittrade. Att du var lycklig. Så här skulle det inte bli. Jag ber för dig. Du är värd det bästa. Kram
SvaraRaderaAlla dessa bilder, dofter, saker som finns i vardagen och påminner om tristan ... Så fruktansvärt ont det måste göra. Vill spola fram tiden så din smärta lättat ngt .. Fast helst skulle jag ju vilja spola BAK tiden istället så detta aldrig hade hänt er. Jag vet att han är med er. Vi är alla med er på ett eller annat sätt.
SvaraRaderaKram/Camilla
Så orättvist,brutalt,smärtsamt ja allt! Att du/ni ska behöva leva med detta!Gör så ont i hjärtat!Tänker på dig varje dag finaste Shopie!Stor varm kram /christel
SvaraRaderaVilken smärta, så fruktansvärt fel att er fina Tristan inte fick stanna kvar hos er. Så orättvist!
SvaraRaderaTänker på er, för alltid i mitt hjärta <3 /Anna
<3 <3 <3 i mängder!!!!!!!!!
SvaraRaderaÖnskar att jag kunde hjälpa dig slippa all smärta. All ångest. Allt skit. ALLT som är mög just nu...!
Puss o kram från Krellan
Gråter nu,får ont i hela mej och panik! Du lever en mardrøm,man kan inte fatta...tycker så himla synd om dej,så tomt det måste vara,så ont! lev,Andas och orka før Tekla,du e allt før henne! Fina Tristan vakar øver er och ni ses igen! massa kramar från Anna.
SvaraRadera