En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 4 december 2013

Var e du?

Har jag för ont nu?
Är jag för blockerad igen?
Längesen jag kände dig.
Längesen du var här nu.
Eller är det jag som inte kan ta emot dig just nu?
Eller behövs du kanske någon annanstans?
Det är helt okej.
Du ska vara där du behövs mest.
Vi har många som behöver dig nu.
Kanske är du hos lilla E, eller hos P, kanske du är med Tekla hela dagarna, eller Erik?
Jag vet att du är där du behövs, min älskling.
Men jag saknar dig, så om du har en liten stund över, blir jag glad om jag får känna din närhet.

Mammas älskling, livet är så tomt utan dig.















6 kommentarer:

  1. Tänker så på er ♥
    Kramar om från Malin

    SvaraRadera
  2. Så fina bilder på er <3
    Du är så klok o fin!
    Ständigt i mina tankar,
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  3. Vad det gör ont att läsa ditt inlägg,z sitter med tårar i ögonen, jag har en pojke som jag tänker på när jag läser dina inlägg. Hur mycket vi är bråkar, är oense så ska jag vara otroligt tacksam att jag får ha de konflikterna, jag har honom hos mig.
    Tittar upp till Tristan varje dag, önskar man kunde göra de ogjort.

    Massa varma kramar!!

    <3 Emma

    SvaraRadera
  4. Fruktansvärt att du ska behöva känna såhär, fruktansvärt att fina fina Tristan inte är vid Er sida där han ska vara!! Jag blir så arg på att livet ska vara så orättvist!! Jag önskar såååå jag kunde trolla ned Er fina pojke och tillbaka till Er!! Ni finns alltid i mina tankar även då vi aldrig mötts eller kanske någonsin möts! Tänker på Er ständigt!! All kärlek till Er!!

    SvaraRadera
  5. Så många frågor som inte har några enkla svar. Var? Varför?
    Du har så oändligt många fina bilder dig och barnen, jag kan dem innan och utantill vid det här laget. Nu finns alla dina bilder sparade och säkrade på flera sätt vännen, hoppas att du en dag kan titta på dem och le lite åt din fina pojk. Jag hoppas innerligt att smärtan blir lättare, att du har lärt dig att leva med den på ett sätt som gör det lite lättare att andas i framtiden. Kanske det inte går, men jag vet att du kämpar och du gör det för Tekla och Henrik. Love you

    SvaraRadera
  6. kram kram kram /ulrika

    SvaraRadera