Överväldigande dag...

För ett år sedan idag, vid denna tiden, hade vi precis blivit hemskjutsade av polisen.
Regnet öste ner.
Tre kom hem.
Jag, Henrik och Tekla.
Vår fjärde lämnad kvar i Lund.
Död.
Vår älskling liggandes på en säng i ett rum, på Lunds lasarett.
Ena snutten i handen, andra längs kinden och finduskatten på magen.
Vi var tvungna att lämna honom kvar.
Han levde inte längre.
Vi höll om honom.
Höll hårt i hans hand.
Klappade hans kind.
Pussade honom.
Han rörde sig inte.
Svarade inte mig.
Förstod inte vad som hände...
Skulle vi lämna honom där?
Ja, vi var tvungna.
Kändes som om någon slet ut mitt hjärta ur kroppen och stampade på det, på golvet till en blodig pöl.
Vi kom hem utan honom.
Utan vår fina pojke.
Vi skulle ju bara gå och handla...

Jag gick in på hans rum direkt, när vi kom hem och öppnade hans dörr.
Han hade stängt den, innan vi gick hemifrån, för att Tekla inte skulle ta i sönder hans lego.
Innan vi gick hemifrån, för att handla lite.
Bara handla.
K-special, ägg, mjölk, bröd och bananer.
Tristan handlade kanelgifflar.
Vi skulle bara handla, sen hem och äta kvällsmat.

Syster kom till oss.
Tekla somnade.
Vi fick sömnmedicin och somnade till slut utmattade av chock och förtvivlan.
Vaknade upp nästa morgon och vårt livs värsta mardröm började...
Än har den inte slutat...

Vår dag idag?
Vi är överväldigade, rörda och berörda av alla dessa människor som tänker på oss.
Lyfter oss och bär oss.
Fyller på vårt syre.
Mail, sms, blommor, men framförallt all kärlek nere hos honom.
Så många ljus.
Så mycket blommor.
Så mycket kärlek.
Överväldigande!
Orden börjar ta slut, jag är slut, så trött och det är dags att försöka sova.
Ni får dagen i bilder.


Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.
























































Mest hjärtskärande idag, var när mosters älskade blev så berörd av stämningen, när vi började skicka upp rislamporna.
Han blev jätteledsen, skrek att han saknade Tristan.
Skrek efter Tristan.
Otröstlig.
Ett år äldre nu och försöker få ihop pusselbitar och förståelse i sitt huvud.
Kändes som någon stack en kniv i magen på mig.
Min älskade Erik.
Min älskade Tekla.
Jag önskar vi kunde skydda er från detta.

Tack alla älskade människor som finns för oss.
Sluta inte.
Vi behöver er.

Nu ligger jag nerbäddad, med hans snutte längs kinden, som varje natt.
Men idag behöver jag den lite extra.

Mammas och pappas bästaste onge, vi älskar dig och vi fattas dig varje sekund, som tiden går framåt.