Erik och jag.

Ikväll har syster med familj varit hos oss och ätit kvällsmat.
Kaffet drack vi på en svinkall balkong. Tyvärr kvällsol på andra sidan huset. Men myskänslan infann sig ändå på nåt vis, på och under filtar.


Efter en stund undrade Erik "om vi inte skulle gå en liten runda"?
Så det gjorde han och jag.
Ensamma.
(Erik är min systerson och gudbarn, för er som missat det, och jag älskar honom som min egen)
Stort steg för mig.
(Ni förstår säkert)
Jag plågas ju av extrema katastrof-tankar ständigt!
Men vi gick en liten runda, tätt ihop och hand i hand.
Vi gick bort till Tristan, för att kolla att alla ljusen brann och att bilarna stod rätt.
Erik provkör dom alltid en runda också.
Men han vet att dom är Tristans och ställer alltid tillbaka dom fint.


Det gick bra.
Jag är stolt över mig själv, som klarade det, även om det bara var en liten runda.
Så var det ingen lätt runda...
Barnvänligaste vägen från vårt hus bort till Tristan ligger ju alldeles vid "hemska-minnen-platser"!
Jag gör inget jag inte vill.
Ibland behöver jag utmana mig, för att se om jag klarar saker.
För att veta hur det känns.
Vissa dagar funkar det, andra dagar inte alls.
Vi klarade det idag, jag och Erik!
Men nu är jag fullkomligt slut både i själ, kropp och hjärta.
Många förstår inte hur mycket energi sorg, ångest, tankar, psykisk stress och tårar kräver av en.
Man blir alldeles urlakad...