En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
tisdag 9 april 2013
Gud...
Varför tog du honom från mig? Varför? Varför? Varför? Du tog honom ifrån mig. Där, mitt framför ditt hus! Framför mina ögon! Varför ger du mig all denna smärta att leva med? Varför? Varför? Varför? Vad ska jag göra utan honom?
Jag hoppas att din/er smärta kan lindras med tiden. Hålet i hjärtat finns alltid där men att ni nån gång kan få glädjen till livet tillbaka. Jag tänker på dig/er varje dag. kramar Anna W
Åh fy fan vilken klump i magen jag får varje gång jag läser dessa ångestfyllda inlägg! Fy fan Sophie, vilken smärta du lever med, vilken ilska, vilket totalt mörker, vilken oändlig längtan och sorg.. Det GÅR inte att förstå, jag KAN inte förstå, jag VILL inte förstå.
Jag har nog i princip läst varenda ett av dina inlägg på denna blogg och även på Tristans blogg och i varje mening skiner kärleken och lyckan till dina barn genom. Det är så fruktansvärt smärtsamt att se vändningen som tydligt syns i dina inlägg efter 24 september 2012. Där ljuset byts mot mörker. En vändpunkt - ett före och ett efter.
Trots hopplösheten i dina ord "efter" så lyser din enorma kärlek för lilla Tekla genom. Hur hon verkar få dig att en liten sekund då och då skymta ljuset. Det är detta ljus vi alla ber ska få ta större och större del i ditt liv, inte idag, inte imorgon men kanske någon gång..
Stor varm kram till dig! Kärlek till er alla 3! Mia
Verkligen en fråga man skulle vilja ställa honom, varför. Och framför ditt eget hus, på det sättet. Önska jag kunde ge ett svar åt hans vägnar, men hur än svaret skulle bli är faktumet hur som att saknaden måste bränna ngt så olidligt. Inget svar känns realistiskt. Det kan aldrig vara okej att människor, barn, ska lämna jorden så tidigt, och lämna anhöriga i brutal sorg. Aldrig. Önskar så jag kunde lindra. Ständigt i mina tankar. Varma kramar /Camilla
Jag hoppas att din/er smärta kan lindras med tiden. Hålet i hjärtat finns alltid där men att ni nån gång kan få glädjen till livet tillbaka. Jag tänker på dig/er varje dag. kramar Anna W
SvaraRaderaÅh fy fan vilken klump i magen jag får varje gång jag läser dessa ångestfyllda inlägg! Fy fan Sophie, vilken smärta du lever med, vilken ilska, vilket totalt mörker, vilken oändlig längtan och sorg.. Det GÅR inte att förstå, jag KAN inte förstå, jag VILL inte förstå.
SvaraRaderaJag har nog i princip läst varenda ett av dina inlägg på denna blogg och även på Tristans blogg och i varje mening skiner kärleken och lyckan till dina barn genom. Det är så fruktansvärt smärtsamt att se vändningen som tydligt syns i dina inlägg efter 24 september 2012. Där ljuset byts mot mörker. En vändpunkt - ett före och ett efter.
Trots hopplösheten i dina ord "efter" så lyser din enorma kärlek för lilla Tekla genom. Hur hon verkar få dig att en liten sekund då och då skymta ljuset. Det är detta ljus vi alla ber ska få ta större och större del i ditt liv, inte idag, inte imorgon men kanske någon gång..
Stor varm kram till dig! Kärlek till er alla 3!
Mia
❤❤❤❤
SvaraRaderaVerkligen en fråga man skulle vilja ställa honom, varför. Och framför ditt eget hus, på det sättet. Önska jag kunde ge ett svar åt hans vägnar, men hur än svaret skulle bli är faktumet hur som att saknaden måste bränna ngt så olidligt. Inget svar känns realistiskt. Det kan aldrig vara okej att människor, barn, ska lämna jorden så tidigt, och lämna anhöriga i brutal sorg. Aldrig. Önskar så jag kunde lindra. Ständigt i mina tankar. Varma kramar /Camilla
SvaraRaderaUCH Ja Gud!Varför?Så ofattbart och orättvist!!! Tänker på dig Shopie varje dag!Skänker styrka och all kärlek som jag bara!Bamse kramen / christel
SvaraRadera