Anonym

Trots mycket kärlek, empati och omtanke från många runt omkring, önskar jag ibland att jag fortfarande bodde i Helsingborg.
Så jag kunde gå ut på min promenad - anonym...
Inte vara "HON".
"Henne" som det är synd om.
"Henne" som man tittar på med sorgsna ögon och tänker "Usch, stackars", sen tittar ner i marken igen.
Jag vet att ni känner med mig.
Jag vet att jag är svår att möta.
Men vet ni vad?
Om det är svårt för er att möta mig, hur svårt tror ni då, det är för mig att ens gå ut och möta alla er?
Nej, jag skäller inte på er.
Jag är inte arg på er.
Jag är arg på livet.
Jag var en social och glad människa, som hälsade och pratade med alla.
Nu gömmer jag mig helst under min mössa.
Jag är förstörd och trasig.
Inte alls social och glad längre.
Orkar inte möta nervösa blickar, ansikten och kroppar, som inte vet vart dom ska göra av sig själv.
Ni ska inte ta illa upp, jag menar inget illa.
Jag vet, att jag är svår att möta.
Jag vet, att det jag varit med om är så hemskt, att det är svårt att veta, vad man ska säga till mig.
Men, säg bara "Hej" och gå sen vidare igen.
Jag går inte ut på byn, för att prata med alla om hur jag mår eller "den där dagen"!
Ett "Hej" räcker långt.

Jag älskar folk som inte är rädda för mig.
Modiga människor, som är naturliga.
Människor med fingerspetskänsla.

Men det är inga självklara egenskaper.
Det är egenskaper som livet lär oss...

Och vi har ju alla levt livet på olika sätt.
Vi bär alla på olika bagage i ryggsäcken.