Så lät det...
Det sista ljudet jag hörde.
Innan jag började skrika.
Innan Tekla började skrika.
"Klonk"
Så lät det...
Så låter det i mina öron varje dag.
Det är ångest, som tuggar och gnager inuti i mig.
Som äter upp min insida.
Som brinner som eld i bröstet.
Som tynger som betongblock.
Som gör att syret knappt räcker till nästa andetag.
Som ger panik.
Hopplöshet.
Mörker.
Självhat.
Varför i helvete gick vi ut den dagen???
Tänker så på er! Många varma kramar Elin A <3
SvaraRadera<3 <3 <3 Kram JEN
SvaraRaderaMånga kramar <3 //Mona
SvaraRaderaOm jag ändå kunde få ge dig en kram i detta nu, om jag ändå kunde göra något för att du iaf för en stund kunde få lite ro i själen, men helst av allt...om jag ändå kunde få vrida tillbaka tiden o göra allt bra igen!!
SvaraRaderaSå fruktansvärt orättvist o fel, så in i helvetes fel!!!
Håller dig i hjärta o tanke,
Kärlek o kramar <3 /Anna
<3 KRAM <3
SvaraRaderaFASANSFULLT!!!!!
SvaraRaderaSom alltid vill jag ge dig en stor varm kram Sophie..
Mia
Hemskt!! Fasansfullt!! :'( :'( Hittar inga ord! Sötaste finaste Tristan <3 Massor med kramar till er <3 // Olivera
SvaraRaderaFy fan. Jag är inne på din blogg varje dag och även om jag inte känner er så får jag så fasansfullt ont i kroppen varje gång jag läser dina inlägg. Finner inte ord. Jag lider med er och hoppas att ni en dag får må bättre, att ångesten sakta försvinner även om inte sorgen gör det. Kramar från en tvåbarnsmamma som du inte känner men som tänker på dig dagligen!
SvaraRaderaFinner inga ord som passar... Skickar en kram till dig! Vi är många som tänker på dig dagligen och, som medmänniskor, skulle vilja lätta din börda.
SvaraRaderaJag skriver aldrig här men läser bloggen ofta.
SvaraRaderaInte varje dag, jag orkar inte. Jag måste samla på mig mod och styrka innan jag knappar fram din sida. Men hur stark jag än känner mig innan bryts jag fullständigt ned när jag har läst fördigt. Det slutar med att jag plockar upp min sovande prinsessa ur sängen och kramar och pussar henne tills hon piper till.
Min lilla tjej fyllde ett idag och medan vi firade henne tänkte jag på din ängel men också på kontrasterna av min glädje och din sorg. Livet är taskigt många gånger men jag beundrar dig dagligen för ditt mod och din styrka att resa dig ur sängen varje dag. Hur orkar man?
Jag tror på ett liv efter detta och i nästa skede får du återförenas med din fina Tristan. Jag önskar att jag får bevittna det då.
Kram på dig.