EMDR - Första mötet

I fredags hade jag som sagt mitt första möte med psykologen som ska utföra emdr-behandlingen på mig.
Jag visste inte så mycket om behandlingen innan, och visste inte heller riktigt vad som skulle hända första mötet.
Jag är ju kontrollfreak, och hade ju såklart lite panik, eftersom jag inte hade koll på läget alls.
Visste inte riktigt vart stället låg eller hur det såg ut där.
Oturligt nog jobbade alla mina nära och Henrik var tvungen att ta hand om Tekla, så jag fick gå ensam.
Men dom skjutsade mig till rätt ställe i alla fall.
Jag var jättenervös, rädd och uppstressad, när jag skulle gå in.
Hatar väntrum. Fick panik över nåt frågeformulär som man skulle fylla i innan, på typ 80 frågor.
Glöm det, kunde ju knappt andas.
När jag väl kom in i rätt rum med psykologen, började jag gråta nästan direkt av ren stress och rädsla.

Psykologen, en man i 60-årsåldern, mycket proffessionell, empatiskt, men inte direkt varm och tröstande, lyckades lugna mig efter en stund.
Han började sedan att berätta lite kort om behandlingen, hur länge han jobbat med den (sen -96).
Och att statistiken för att behandlingen ska ha god effekt är hög.
Han berättar att det inte är många här omkring som utför denna behandlingen och att jag har "tur" att han fanns så nära.
Han berättar att jag är där för att jag räknas som en trauma-offer.
Och att behandlingen ofta utförs på den "typen".
Han kändes väldigt kompetent, påläst och kunnig, men jag fick lite "besserwisser" vibbar, och då blir jag lite anti!
Jag skulle i princip inte berätta nånting om min historik, om olyckan eller mitt mående, denna gång.
Istället skulle han testa ifall min kropp/psyke ens reagerade på behandlingen.
Jag fick sätta mig bekvämt på en stol framför honom, och han började flytta fingrarna framför mina ögon, från sida till sida, olika avstånd och olika tempo.
Ungefär en minut, sen paus.
Då frågade han hur det kändes, vad jag tänkte?
Jag kände ingenting, tänkte ingenting.
Så gjorde han likadant igen.
Jag kände fortfarande ingenting, och allt jag kunde tänka va "slappna av, slappna av"!
Då ville han att jag skulle tänka på en solnedgång! Han berättade att efter en omgång till, bör jag kände mig avslappnad i kroppen, lite varm och lugn.
Också flyttade han fingrarna igen. Mina ögon följde efter.
Men jag kände ingenting, snarare prestationsångest, över att inte alls bli avslappnad.
Så blev jag ledsen.
Paus.
Inte bra att behandla, när man är ledsen, då kan tydligen de känslorna bli starkare.
Han frågade lite om mina gråtattackar.
Försökte prata bort det, genom att berätta att han matade fåglar i sin trädgård.
Då hör jag nåt ljud i ventilationen, som lät lite som fågelkvitter.
Han ber mig hålla kvar det ljudet.
Han börjar röra fingrarna från sida till sida igen.
Paus i en minut.
Sen börjar han igen.
Allt jag hör är fågelkvitter.
Så fortsätter han en stund, och plötsligt har min axlar sjunkit, stressen i magen är borta, händer ligger avslappnat på benen, jag känner mig varm i ansiktet och börjar gäspa.
- Bra, säger han. Nu ser jag att du reagerar på behandlingen. Det är positivt.

Ögonrörelserna sänder signaler till hjärnan, som sänder signaler till något i musklerna, som gör att man slappnar av. Förklaring utan fina ord.

Nästa gång är tanken att vi då ska gå igenom olyckan, skräckbilder, skräckminnen under behandlingen.

Hur funkar då behandlingen? Hur kan den hjälpa? Vad ska den göra?

Helt ärligt, vet jag inte riktigt!
Jag är för okoncentrerad, för att hänga med helt nu.
Men om jag förstått det rätt, kan denna typ av behandling flytta skräckminnena från korttidsminnet till långtidsminnet, vilket gör att dom inte ska spelas upp hundra gånger om dagen för mig.
Behandlingen ska också kunna dämpa ångesten i samband med att minnena dyker upp.
Den kan inte radera minnen, minska sorg, saknad, eller längtan.

Jag undrar fortfarande hur detta ska gå till?
Svårt att tro att detta ska hjälpa, fungera på mig.
Är rädd och nervös.
Men är öppen, och ger det en chans.

Nästa behandlingen imorgon.
Det blir tufft.