EMDR - Andra mötet

Fruktansvärt!
Vill aldrig mer gå dit!

Jag är svår att få i avslappnat läge.
Min kropp och psyke kämpar emot.
Jag förstår fortfarande inte riktigt vad behandlingen går ut på eller hur den ska hjälpa?
Psykologen är självsäker och säger "en behandling till" sen är det nog "klart"!

När jag hamnat i "avslappnat" läge, dvs i emdr (om jag förstår det rätt) ska jag gå igenom olyckan från början till slut, medans psykologen flyttar fingrarna fram och tillbaka framför mina ögon.
Mitt psyke, mina minnen vill inte komma fram i rätt ordningsföljd.
Jag kan inte koncentrera mig, för jag är inte avslappnad och tänker för mycket på att koncentrera mig.
Jag "störs" av olika flashbacks hela tiden.
Och psykologen påpekar gång på gång att behandlingen hjälper inte om det inte är rätt ordningsföljd och att jag bara ska tänka på själva olyckstillfället.
Men min hjärna blandar in annat.
Sekunderna, minuterna efter själva olyckstillfället.
Hemska bilder!
Han förklarar att det är för att det inte är bearbetat!
Jag bryter ihop gång på gång.
Psykologen är "stone-face", försöker tafatt säger nåt tröstande som att "det är förstås smärtsamt att gå igenom"!
Jag känner mig utlämnad till en främling.
Pressad, stressad och värdelös.
Känner inte alls det som han "vill" och säger att jag ska tänka!

Idag har jag sett tåget köra på Tristan över hundra gånger framför mina ögon. Det har jag tvingats "plocka fram", samtidigt som jag fått höra, att behandlingen inte hjälper om jag inte minns och går igenom händelsen i rätt ordning och bara "de värsta" minnesbilderna!

Gör jag detta smärtsamma förgäves då?
Jag kan inte styra mina tankar!!
Jag vet inte vilket som är värst;
- Synen när tåget kör på honom?
- Ljudet när tåget kör på honom?
- Synen av den söndertrasade mössan, innan jag hittat vart han hamnat?
- Synen av mitt barn, liggandes till hälften kvar på spåret, livlös?

Ordna tankarna?
Hur fan gör jag det?

Nästa behandling är imorrn, jag tror jag gör den också, om det fortfarande känns så imorrn när jag vaknar. Men det är nog sista "chansen"!
Tror inte jag klarar mer...

Visst vore det mirakulöst och härligt om den kunde hjälpa mig lite lite på något sätt...
Många hoppas och tror på behandlingen...
Önskar jag kunde ge er ett positivare inlägg.
Men jag tror inte på den.
Jag gjorde det.
Men inte nu längre, inte just nu, inte efter idag!

Men vad vet jag?
Jag utsätter mig en gång till för en sjukt plågsam timme imorrn, sen tar jag beslut därefter!

Tack för all kärlek!