Egentligen...

Egentligen har jag jättemycket att ventilera.
Massor av tankar och känslor, som snurrar runt uppe i huvudet.
Har varit så hela veckan.
Men dom är liksom så osorterade och intrasslade i varandra.
Svåra att reda ut.
Kommer på mig själv sittandes, stirrande ut i tomma intet, med rynkade, undrande och bekymrade ögonbryn.
Försöker fånga en tanke här, för att stoppa in den där.
Men då fladdrar en annan förbi och stjäl all uppmärksamhet, och den andra tanken tappas bort, ner till botten nånstans.
Kaos.
Ändå är jag ganska lugn i kroppen.
Ovanlig känsla.
Kaos inne är alltid ännu värre kaos utanpå!

Tekla verkar ha tagit sig igenom denna utvecklingsperioden (som för övrigt varit EXTREM).
Hon säger sjukt roliga saker och kommentarer hela tiden.
Hon har blivit så stor.
Hon är så vettig och klok.
Även om hon har sin mammas temperament.
Hon lär sig nya saker hela tiden.
Så charmig och söt, att hjärtat svämmar över trettio gånger om dagen.
Hon och Isodor har äntligen hittat sina platser med varandra och skapat en supermysig relation.











Gud, vad jag älskar henne, den ongen!! Min lilla fantastiska Tekla.

Hon är så lik honom just nu.
Så lik att jag stundtals inte vet vart jag är?
Är jag då?
Är jag nu?
Så lik att jag måste le, för att i nästa sekund sopa upp mitt hjärta som ligger i tusen bitar på golvet.
Så lik.

Herregud, vad jag saknar honom.
Min bästaste onge.
Mammas Tristan.

Jag är delad mitt i.
En del här.
En del där.

Ingen lätt livsuppgift!
Varför i helvete gavs den till mig?

Fortsätter att sortera imorgon...

Natti