En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 27 februari 2014

Simma, simma, simma upp till ytan...

Ibland kan en dag vara extra jävlig.
Extra svårt att finnas till.
Extra ångest som trycker i bröstet.
Syret är inte tillräckligt för att kunna andas ordentligt.

Sen tvingas man klä av masken.
Visa verkligenheten.
Tiden är framme, när man inte
orkar bära upp den falska fasaden längre.
Det är stopp nu.
Varsågod, här är vi.
Och först känns det ännu värre.
Vi är dåliga.
Skam och värdelöshet.

Men så märker man att människor älskar en fortfarande.
Trots allt.
Ändå.

Andetagen blir lite lättare att ta.
Och sakta försöker man fortsätta att simma lite till.
En bit i taget...
En bit i taget...

Vi älskar er, vår bästa familj.
Utan er, vore vi inte här.
Den största kärleken.
Det är ni.

5 kommentarer:

  1. Störst av allt är kärleken!
    ❤️

    SvaraRadera
  2. Martin Leffe Hultberg27 februari 2014 kl. 07:59

    Älskar dig hjärtat..

    SvaraRadera
  3. Fina du...du har inget för att hålla ngn fasad..du är du och ni är ni..det är nog så läkning går till...
    Jag hoppas du kan få bli av med skulden en dag...det är inte någons fel och tåls att upprepas om och om igen...Jag tror att den dagen du kan släppa skulden och acceptera att det var en olycka, då kan du läka fullt ut, även om det aldrig kommer att försvinna, men det kommer kännas bättre, tror jag...men eg, vet jag ingenting...
    Stor kram till dig

    SvaraRadera
  4. Underbart med sådant stöd <3
    Kärlek o kramar <3

    SvaraRadera
  5. Fortsätt simma, fortsätt simma.... (Hitta Nemo)

    SvaraRadera