Packat upp lite bagage, gått igenom det och lämnat en del kvar där.
Där i rummet hos psykologen.
Gick därifrån med lite lättare steg.
Lite lättare andning.
Och nu, några timmar senare är redan bagage-utrymmet fullt igen.
Andningen tyngre.
Ångesten större.
Jag vill ju inte vara utan honom.
Tåget körde på honom.
Jag kunde inte rädda honom.
Faaan, jävla liv...
Önskar så att jag kunde trösta dig. Gör så ont i hjärtat. Tände ett ljus för er fina lilla pojke.
SvaraRaderaÅh lilla vän, jag önskar jag kunde ge dig en kram här och nu...så fint beskrivet. Jag förstår hur du måste känna, jag förstår dina känslor, jag förstår saknaden. Den kommer alltid att finnas, men du kommer lära dig leva med den och du kommer minnas honom med glädje istället, minnas den tiden ni fick. Å sen är jag ju så att jag vet att han är med dig varje dag i vilket fall, han är där, fast du kanske inte ser eller känner det just nu..
SvaraRaderaKramar till en underbar människa som saknar, jag förstår att du saknar..
Kramar Åsa
Jag förstår precis hur det känns, går själv i terapi. Det är konstigt hur den där något stärkta känslan inte kan stanna kvar, hur lätt man fastnar i det gamla. Än en gång kan jag inte förstå varför en människa ska prövas med sitt barns död på det här sättet. Som vanligt vill jag ändå tro att er framtid är ljus, att det kan bli en självuppfyllande profetia på något sätt. Tusen och åter tusen kramar//Jessika
SvaraRaderaKärlek o kramar i massor <3
SvaraRadera