En blå älskad cykel.

Tristan's absolut bästaste sak - hans blåa cykel.
Jag glömmer aldrig den dagen, då jag, Tristan och morfar (min pappa) åkte till cykelhandlaren för att köpa en cykel till vår stora kille.
Som han hade längtat.
Han växte så snabbt ifrån tre-hjulingen. Cyklade så fort, att tramporna och fötterna kom i otakt.

Han fick välja precis vilken cykel han ville i affären.
(Det tog tid)
Till slut kom vi hem med en blå cykel, en cykelhjälm med eldflammor och världens stoltaste onge.
Ett varv i gatan, så kunde han cykla på den.
Sen cyklade han alltid!

En blå cykel.
En blå, älskad cykel.
En blå, älskad och speciell cykel.

Den sak som gjort allra mest ont i mitt hjärta att se på nu.
Utan honom.
Därför har den blåa cykeln bott hos mormor och morfar ett tag, för att sedan flytta upp på vinden här ovan.
Vissa saker smärtar för mycket, för att man ska fungera runt dom.

Men så kommer det en dag...

En dag när man tänker på sin älskade systerson.
Mitt lilla hjärta, Erik.
Nu är han stor nog för en sådan cykel.
Tristan skulle velat.
Cykeln plockas ner från vinden.
Den gör ont.
Ända tills man ser Erik's leende.
Tills man ser honom cykla på den.
Och plötsligt tar hjärtat ett extra skutt och samma stolthet infinner sig i kroppen.
Ett varv i gatan, sen kunde han också cykla på den.

Den blåa, älskade och speciella cykeln.
Tillsammans med en annan älskad och speciell onge.