Svar på frågestunden del 3

Okej, dags för nästa tuffa fråga, som många många undrat över.
Ni har formulerat er lite olika, så jag försöker sätta ihop det på ett vis, så vi får med allt.

• Funderar du nångång på lokföraren?
• Vet du något om lokföraren, hur han mår osv?
• Känner du någon ilska gentemot lokföraren?

"Nånstans där i början, precis efter olyckan, medans chocken fortfarande satt i kroppen, funderade jag en hel del på lokföraren.
Undrade vem han var, hur han mådde, om han klarade att jobba eller om han tänkte på oss?
Jag bad då min syster att kolla upp ifall vi kunde få någon information om detta eller om man på något vis kunde få komma i kontakt med honom, om han ville det.
(Anledningen till att jag säger han, inte hen, är för att jag har ett minne av att dom sa "han" den dagen.)
Detta är hursomhelst totalt sekretessbelagt, för att skydda dom som arbetar med dessa yrken.
Totalt förståeligt, från vår sida.
Lokföraren märkte inte att han körde på Tristan, varken hörde eller såg något.
Tåget stoppades i Teckomatorp, där han fick information om vad som hänt och togs ur tjänst.
Hur länge han var ur tjänst har jag ingen aning om eller vilken hjälp han fått. Jag vet bara att det finns stor beredskap för detta.
Jag har aldrig någonsin känt någon som helst ilska gentemot lokföraren.
Jag känner med honom.
Det var inte hans fel.
Det var en olycka.
Däremot har jag känt ilska mot att man inte stängt denna övergång tidigare, då det varit många diskussioner och tydligen bestämts tidigare att detta skulle göras.
Jag har känt ilska gentemot bullerplanket, som enligt mig och många andra är placerat alldeles för långt fram, då man måste igenom gångfållan, innan man ens ser om tåg är på väg.
Jag känner mig lite lurad.
Någonstans därinne tänker man att om den här övergången nu är så farlig, hade dom ju inte låtit den vara kvar!
En liten varningsklocka ringer.
Men så liter vi ju ändå på samhället.
Samtidigt på oss själva som föräldrar.
En splittring.
(Som jag sagt tidigare, jag lyckades prata bort detta håll 9 av 10 gånger.
Men jag vill göra honom lite glad denna dagen, när han varit så ledsen.)
Men jo, så är det!
Dom finns kvar.
Dess obevakade övergångar.
Och tyvärr krävs det allvarliga olyckor, innan något händer!
Jaa, när jag har mina arga och bittra dagar, känner jag att vi betalade det priset.
Nu är den stängd.
Försent.
Men ja, jag är vuxen.
Jag tog beslutet, att gå där.
Jag höll mitt barn.
Han slet sig.
En olycka.
Inte lokförarens fel.
Nej, jag har aldrig känt någon ilska mot honom.
Men jag funderar heller inte så ofta på honom längre.
Orken räcker inte till det...