Det var onsdagen...

Tekla vaknade upp imorse, förkyld, hes, hostig och hängig.
Ingen förskola idag.
Vi hade tur att mormor var ledig idag och kunde komma och passa sjuklingen, så vi slapp att ställa in barnpsykolog-tiden.
Det var väl iofs inte så givande,
det var mer en bekräftelse på sådant vi tänkt, känt och hur vi fungerar som föräldrar redan.
Dessutom var hon ärlig nog att säga att hon själv inte kände sig tillräckligt kvalificerad eller hade nog med erfarenhet, som barnpsykolog på bvc, för att "ta hand" om oss.
En remiss är skickad till BUP, där ett kristeam ska ta över. Detta är något som skulle gjorts direkt efter olyckan, men som missades. (Sånt man inte känner till själv, och därför inte heller vet vad man kan kräva)
Även enligt försäkringskassan ska man efter en halvårs-sjukskrivning skickas vidare till BUP som familj, då en "vanlig" vårdcentral inte anses som tillräckligt i dessa situationer.
Något vi inte heller kände till.
Däremot är vi jättenöjda med den hjälp vi får på Vc.
Vi har en fantastisk läkare, som gör allt för att hjälpa oss.
Men som sagt, vi vet heller inte vad den andra hjälpen är eller kunde varit från början!
Men nu ska vi iaf komma dit.

Det svåra är egentligen inte att berätta för Tekla.
Jag har arbetat på olika förskolor i tio år. Anser mig ha ganska bra och vettig koll på hur barn fungerar och tänker.
Dom är raka och ärliga.
Ställer en fråga, är oftast bara intressade att få svar på precis det dom undrade, ingen vidareutveckling, utan fortsätter gärna att leka direkt igen.
Det är där det svåra kommer in.
Att vara beredd på att få dessa olika frågor 20 gånger om dagen, bli känslomässig själv varje gång, för att mötas av ett "ok, nu går jag till dockan igen"!
Jag är inte orolig för Tekla just nu.
Hon får svar efter var hon ligger utvecklingsmässigt.
Vi svarat rakt på det hon undrar.
Jag är orolig för oss.
Hur ska vi orka?
Vi är inte färdig-bearbetade, allt gör fortfarande ont!
Hur fan ska vi undvika och hjälpa henne att inte bli livrädd för tåg, när hennes mamma inte kan vara i närheten av spåret ens?
Det är dags att berätta, det vet vi.
Men när lådan väl öppnas, går den inte att stänga igen...

Onsdagen fortsatte med att hela familjen vilade middag.
Sen blev jag friserad, ny stajl på håret! Sådär nöjd själv, om jag ska erkänna.








Fortsatte kvällen hos mamma och pappa, där det bjöds på stekt fläsk med löksås.
Mormor hade hittat mina gamla barbie-dockor åt Tekla.
Snacka om nostalgi!
Jag blev nästan lika salig som henne.





Också älskar hon att fixa och dona i mormors nya kryddlåda!


Mormors tjej idag, hon fick mycket mys.











Men sen tog myset slut, när det var morfars tur...stackars morfar!


Tack för idag, fina mormor och morfar. Vi älskar er!!

Nu ligger jag och min dagliga huvudvärk och kvällsångest nerbäddade!
Blir det en sovande natt, eller en mardröms-vaken natt?

Vi får se...

Natti/S