Bitterljuv

Hösten är här.
Den gör ont.
Fylld av årsdagar och födelsedagar av älskade som inte finns hos oss längre.
Hösten fylld av döden.
Död för två år sedan.
Död för ett år sedan.
Hösten tar oss tillbaka.
Vi återupplever.
Vi saknar.
Värst är dagarna med duggregn och blåst.
Lukterna som uppstår av det vädret.
Den våta marken.
Våta stenar.
Spöregn och mörker.

Men...

Hösten är så vacker, när den är snäll.
När solen får stråla på gulröda löv.
När himlen är härligt blå, men man blir lite kall om näsan ändå.
När luften blir lite krispigare.
När röda äpplen mognar på träden och skogen fylls av vackra svampar i alla regnbågens färger.

Jag älskar och hatar hösten.
Har alltid varit så faktiskt.
Älskar färgerna och hatar mörkret.

Den senaste veckan har varit fylld av härlig höst i skogen och mycket sorg i hjärtat.

Vi har varit iväg ett par dagar och bott i en stuga mitt i skogen, utan el och vatten.
Tysthet.
Stillhet.
Harmoni.
Det var så skönt att orka åka iväg.
Det var bra för oss.
Jag är stolt över mig själv, som klarade att sova borta.
Sova i värme och knastrande ljud från kaminen.
Vakna upp och faktiskt sovit en hel natt.
Äta frukost vid fönstret som visar höst-trädens alla färger utanför.

Tack P och M för att vi fick låna stugan.
Det var precis vad vi behövde.












































OBS!! Plocka inte denna svamp!
Vi har lärt oss bättre nu!