Känslor kring flytten...

Han har inget rum här.
Han har en hylla.
En hylla med sitt foto, sina favoritbilar, några stenar, änglar och ett ljus.
Han har en träkista med sina favoritsaker, kläder, nappar, snuttar, sängkläderna han sov sista natten i, cykelhjälmen, sopbilen, solglasögonen och annat som var han.
Som var min Tristan.
Sånt som han använde varje dag.
Nerpackat.
Han har inget rum här.
Det känns som jag lämnat honom...
Den känslan sliter ut mitt hjärta ur kroppen.
Vi är bara tre här...

Dessutom trodde jag att bullerplanket var så pass höga, att tågen inte skulle synas härifrån, men det gör dom.
Jag har sett flera stycken, av misstag när jag precis vänt huvudet mot fönstret.
Spåret går väl antagligen lite högre upp precis där.
Dom äckliga lila tågen kör rakt igenom min kropp varje gång.

Vi bor ju även närmare några jag inte alls önskar att bo så nära nu.
Idag såg jag dom båda ute med hundarna.
En iskall känsla fyllde mig.
Ångest!
Ilska!
Måste tänka på att komma ihåg att gå andra hållet, så minskar risken lite i alla fall.
Försöker att aldrig titta till åt det hållet, när jag är nere hos Tristan.
Hatar att se deras hus eller när dom är ute i trädgården.
Lite vår och grönska på buskar och träd döljer nog lite...

Saknar hemma.
Saknar min hela familj.
Saknar min fina älskade pojke.