En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 5 november 2016

Ännu en Allhelgona helg passerar...

Så sitter jag här och funderar över vad jag ska skriva om denna helg, Alla Helgons Dag.
Jag vet, det är inte ofta, men idag känner jag mig tyst och inga ord blir till bra meningar.
Jag saknar mina älsklingar i himlen varje dag, och jag har ljus tända för dom varje dag.
Men såklart lite extra denna helgen.
Syster hann före till Tristan idag, hon hade rensat bort löv och gamla blommor så fint.
Och Tekla hjälpte till att tända alla hans lyktor.


Tidigare i veckan var jag nere och la en krans hos honom, som jag gjort själv på en pysselkväll. Det var en speciell kväll och jag återkommer mer om den en annan dag.


I ösregnet fortsatte vi vidare till minneslunden för att tända ljus för resten av våra fina, som vi saknar.

Hittade en fin bön skriven av en Eva Langrath på nätet, som jag vill dela med mig av.

"Mörk är kvällen.

Kylan biter

första snön.

Vandrar stilla

hemåt.

Minns er som

varit.

Vandrat före.

Tårar väter

kinden.

Saknar.

Minns

med glädje.

Du som är

tröstaren.

Välsigna

alla de

som sörjer."

Du som är tröstaren.
Välsigna alla de som sörjer....


Fint.
Dom orden somnar jag till.

Kram Sophie

tisdag 1 november 2016

Teklas Halloween-pyssel

Alltså vi är inte så "halloween'iga i vår familj, men det blir ju en större och större högtid även i vårt land, och det är inte lönt att kämpa emot.
Däremot försöker vi hålla det på en ganska låg och snäll nivå.
Jag och Henrik tycker inte att skräck, skrämmas och andra läskigheter hör ihop med barn.
Vad som är skräck, skrämmas och läskigheter är upp till varje familj att avgöra, vad som känns okej för dom.
Jag personligen tror dock inte att barn är riktigt redo att avgöra det själv, jag tror att ganska mycket samlas i vårt undermedvetna, och sen kan ge uttryck i olika rädslor, såsom mardrömmar och mörkerrädsla. Det är ju förstås sånt som är vanligt hos barn även annars, men man behöver ju inte spä på.
Jag kritiserar inte hur andra gör, jag bara talar om varför vi känner och gör som vi gör.
Tydligen finns det människor som tycker synd om barn som inte får uppleva halloween i dess rätta anda, dvs med spöken, monster, lik och annat som ska skrämma barnen.
Och tänka sig, jag känner precis tvärtom!
Men som sagt, det är upp till var och en hur man vill göra.
Men i vår familj är halloween väldigt nertonat, i alla fall så länge barnen är små och inte visar nåt större intresse för det.

Så härhemma blir det glada spök-lyktor, färgglada pumpor, goda spindelmuffins och söta spök-maränger när det ska halloween-pysslas!








Själv är jag glad att skräpet är över nu...

Kram Sophie

fredag 21 oktober 2016

Tekla observerar och reagerar...

"Mamma, när jag och pappa var här på willys en gång, på just denna parkeringen, då var där en tjej som satt i en bil sidan om, som hade en liten hund i knäet, och hon RÖKADE inne i bilen! Det var verkligen inte så snällt mot den hunden. Den kanske får den röken i sin andedräkt, och blir sjuk eller nåt. Sånt tycker jag är dumt!"

Ja, Tekla jag håller med dig, verkligen jättedumt!

Mera bajsblöjor åt folket!!

Tänk att hur många människor som helst kan gå förbi mitt hus och titta konstigt (ja, jag har sett genom fönstret), men inte en enda kan knacka på dörren och säga;
"Hej, du har nog glömt en påse med bajsblöja härute, som fåglarna hackat sönder och dragit ut över alla stenplattorna.
För jag är ju en småbarns-mamma och har händerna fulla hela tiden, när båda barnen är hemma, och jag glömmer väldigt snabbt att en sjukt illaluktande tanna-bajsblöja sattes utanför dörren, medans jag klädde på mig, för att sedan kunna gå ut i soprummet med det.
Men så...ville fem-åringen spela ett spel, och bäbisen ville välta omkull torkställ med all tvätt, och vips så hade jag glömt bort bajsblöjan utanför dörren.

Men jag antar att människor kanske gillar att ha en hackad bajsblöja flygandes omkring härute, eftersom inte en enda snällt kunde påminna mig.
Eller så kanske dom tror att jag gillar det?

Varför, varför, varför är människor så rädda eller försiktiga med att störa-hjälpa-fråga?

Liksom;
"Usch, en bajsblöja!! Bäst vi inte lägger oss i"

Tack o Hej Leverpastej!

tisdag 18 oktober 2016

Att få en ursäkt...

När något händer som inte känns bra, är det viktigt att lyssna till den känslan.
Viktigt att ta den första spontana känslan på allvar. För det är den känslan som faktiskt styr vem vi är, vad vi accepterar, hur våra värderingar ser ut och framförallt hur vi mår.
Ta på allvar, det betyder inte agera direkt, utan istället kanske fråga sig själv, varför det inte kändes bra, bolla tankarna med sin partner, vän eller någon annan som står en nära.
Kommer man sen fram till att det fortfarande inte känns bra, så är det dags att agera.
Många skrattar säkert lite tyst för sig själv nu, för det verkar orimligt just nu, men jag har varit sjukt konflikträdd förut. Rädd för vad människor skulle tycka och tänka, om jag sa si eller så.
Men inte längre, och det är något jag arbetat hårt med.
För min åsikt räknas.
Min åsikt är viktig.
Mina känslor räknas.
Jag är viktig.
Och det är viktigt att jag talar om hur jag vill bli behandlad och hur jag vill bli bemött, om det sker på ett sätt som inte känns bra för mig.
Hur ska människor annars veta?
Och hur ska annars den dåliga känslan jag fick i magen kunna försvinna?

Så...
När det ett år gamla reportaget om mig och Tristans olycka plötsligt lades upp på nytt på den tidningens facebooksida i söndags, och människor började kommentera och dela, och jag stod helt oförberedd på detta, slog det bort benen helt på mig.
Och jag är införstådd med att allt på nätet lever vidare, och att det kommer att dyka upp då och då, men det är skillnad när en privatperson gör det och när en stor tidning gör det, i frågan om hur stor uppmärksamhet det blir.

Den gamla Sophie hade blivit ledsen, arg och tyckt att det var för jävligt gjort. Sen hade hon sparat den dåliga känslan och låtit den gnaga där i magen och bröstet.

Men nej, det där funkar inte längre. Jag har ingen plats och ingen energi till sådana dåliga känslor längre.
Så jag skrev ett mail till tidningen, och berättade hur jag kände och fick ett snabbt svar, där man verkligen bad om ursäkt, och höll med om att inte bara en förvarning utan även en förfrågan hade varit på plats innan man gjorde detta.
Och faktiskt så kändes den dåliga känslan lite mindre dålig då.

Eftersom det sen även var en massa kommenterar på inlägget, varav en kändes riktigt, riktigt dålig och triggade igång så mycket ångest i mig, erbjöd dom sig att ta bort inlägget helt.
Och ja, personen som skrev den kommentaren fick också ett mail av mig.
Och en ursäkt har även kommit därifrån.
Den var inte illa menad, men blev så så fel.
Och det är så viktigt hur vi uttrycker oss genom det skrivna ordet på nätet. Det kan bli så fel och göra så illa.

Case closed, moving on!

Ps. Jag behöver inte försvaras, jag är inte attackerad.


Kram Sophie

söndag 16 oktober 2016

Som ett slag i magen...

Så,
Idag för fyra år sedan släppte jag taget om den fysiska delen, som fanns kvar av mitt barn.
Vi begravde Tristan.
Hans lilla kropp i en kista.
Ner i jorden.
Aldrig mer klappa hans fina hår.
Aldrig mer titta in i hans nyfikna, bruna ögon.
Aldrig mer ha honom sittandes i mitt knä.
Aldrig mer känna hans mjuka hand i min.
Aldrig mer höra honom ropa "mamma".
Aldrig mer.
Aldrigheten.

Jag har precis lika ont idag, som för fyra år sedan.
Möjligtvis ännu mer.
Då var sorgen ny.
Inlindad i chock och mediciner.
Famnar att falla i överallt.

Nu har jag lärt mig om saknad på riktigt.
Chocken har släppt.
Jag har förstått min nya verklighet.
Ingen medicin som skyddar som bomull.
Och famnarna blir färre med tiden.

Idag är det den 16 oktober, för alltid den dagen, då jag släppte taget om hans kropp.
För alltid den dagen då jag lämnade honom åter i Guds famn.

Och som ett slag i magen, och med en jävligt taskig timing, och ganska respektlöst sätt beslutade någon att åter lägga upp ett gammalt reportage från 2015 på facebook idag.
Jo, dom har rättigheter, äger reportaget och kan göra som dom vill.
Men man skulle ju kunna tänka sig att kanske skicka ett litet mail med en förvarning om att det skulle ske.
Så kanske man skulle kunnat undvika att få den jävla sparken i magen, bara sådär!

Nåja, nu ska jag försöka sova, innan ångesten blir för stark, och vinner helt över denna nattens sömn.

Vet ni, aldrigheten är riktigt jävla jävlig.




torsdag 6 oktober 2016

Det här är min mormor.




Det här är min mormor.
Här med Tekla, läsandes saga efter saga.
Tröttnade aldrig eller fick slut på tålamod.
Alltid mer kärlek och uppmärksamhet att ge.
Det var sån hon var.
Älskade oss alltid.
I varje andetag.

När min första riktiga kille gjorde slut, när jag var sjutton år, och tårarna aldrig tog slut på mig, kom mormor med en stor paket glass. Det hade hon sett på Beverly Hills 90210 på tv, att dom gjorde, när någon fick hjärtat krossat.
Japp, så cool var hon.
Hon kollade på "bevvan".
Hennes favorit var såklart Brandon Walsh.
Han var ju så "kär påg", sa hon.

Min mormor dog på sjukhuset i Lund den 26 november 2015.
Hon kämpade emot det några dagar.
För vår skull, försökte hon.
Men hon var trött, och orkade inte mer.
Ville inte mer.
Hon längtade efter Tristan.
Och sin mor.
Hon sa det till mig flera gånger, när jag satt hos henne.
"Jag längtar efter Tristan, jag längtar efter Tristan, jag saknar honom, jag saknar mor".
Jag frågade om hon var rädd.
Hon svarade att det var hon inte.
Jag sa att det var okej att släppa taget.
Att hon fick gå till Tristan och mor, om hon behövde det.
Hon kämpade några dagar till, innan hon slutade att andas.
Jag hade Fiona i magen då.
Dom hann inte träffas.
Det gör ont.
Men mest ont gör det för min egen skull.
Jag saknar hennes villkorslösa kärlek varje dag.
Jag saknar hur hon älskade mig, med varje andetag.

/Sophie

måndag 20 juni 2016

Jag är bara tjock!

Näää, för tusan jag är INTE gravid igen!! Så det kan ni nu sluta att spekulera i! Jag är fortfarande tjock efter graviditeten med Fiona, som för övrigt bara är knappa fem månader! Och även om jag inte älskar att se ut såhär, så är mitt utseende inte min prio ett just nu.
Men om någon betalar en kock, städerska, trädgårdsmästare, personlig tränare och nanny till mig, så kan jag tänka mig att prioritera om lite. Allt för att ni ska slippa se mig tjocka mage och bekymra er så mycket för den!
Nä, då nämner vi inte det mer!
Tack för ordet!

Kram Sophie

söndag 19 juni 2016

Leva i både sorg och lycka.

Mitt liv är så dubbelt.
Jag lever verkligen med en fot på varje sida.
Ena sidan i sprudlande glädje och lycka med två fantastiska döttrar, sambo, nära familj och de bästa vännerna.
Och andra sidan i bottenlös, mörk sorg och otröstlig saknad efter min älskade lilla pojke.

Och jag kämpar för att hänga med i livet.
Varje dag kämpar jag för att orka livspulsen, vardagstempot och allt det där som är så självklart för så många.
Jag anstränger mig jättemycket för att hålla mig fokuserad och koncentrerad.
För att kunna lyssna, verkligen höra och ta till mig informationen som ges, eller det som sker runtom omkring mig.
Jag kanske uppfattas som nonchalant, ointresserad eller likgiltig, respektlös och självupptagen, som glömmer födelsedagar, namnsdagar, bröllopsdagar och andra viktiga dagar, kommer försent till avtalade tider eller missar att svara på sms och mail.
Jag är inte allt det där.
Jag har bara fullt upp i mitt huvud att hålla reda på att det ska finnas mjölk hemma till morgondagen, att Tekla går på rätt sida om mig på trottoaren, att Fiona har torr blöja på sig eller att mina blommor blir vattnade.
Jag är totalt beroende av att följa mina rutiner hemma, för att vardagen ska fungera som allra bäst.
Min koncentration, fokus och minne är det som tagit allra mest skada i sorgen, tror jag, förutom själva det totalkrossade hjärtat.
Jag blir otroligt trött av ljud, höga som låga, sus och brus, brummande och trummande.
Blir helt slut av för mycket intryck.
Så när mina barn somnat för kvällen, disken är i diskmaskinen, leksakerna undanplockande och tvätten upphängd så är jag helt färdig.
Väldigt ofta har jag ingen energi över, till att vårda mina vänskapsrelationer, träna/gymma, eller ha en hobby.
Det är inte för att jag är lat, självisk, tråkig eller osocial.
Det är för att jag lever med en fot på varje sida.
Ena sidan är lycka.
Andra sidan är olycka.
Varje dag.
Och det äter energi.

Kram Sophie

fredag 8 april 2016

Tekla konstaterar...

Det är mycket bokstäver och siffror härhemma nu.
Ett mycket stort intresse hos Tekla, som sitter och ritar/skriver det mesta av tiden, när vi är hemma.
Och medan andra barns räkne-exempel består av äpplen och kola, ser vår verklighet annorlunda ut...
"Mamma, vi är ju tre barn i denna familjen, men ett har dött, så då är vi ju bara två kvar som lever."

Ja, min älskling...du har så rätt...


Kram Sophie

torsdag 7 april 2016

Fiona upptäcker...

Hon är en liten nyfiken filur, vår fina Fiona.
Det gillar vi.
Precis som sina syskon är hon otroligt fascinerad och intresserad av böcker.
Vi tittar i böcker och läser flera gånger om dagen. Hon älskar det.





Storasyster vill gärna lära henne hur ipaden fungerar, Fiona är inte sen att hänga på.
Detta tycker dock mamman är alldeles för tidigt, så där blev det stopp.
Tråkmamma!
Men visst ser det gott ut, när dom morgonmyser?





Vad sjutton är det morsan satt på mina fötter?

YouTube Video

Kram Sophie

onsdag 6 april 2016

Hjärt-översvämning

Alltså denna lilla tös, så go att hjärtat svämmar över hundra gånger om dagen.
Ligger och gosar, snosar och skrattar med Tristans gamla kaninsnutte.
Kärlek!
Kärlek!
Kärlek!


Kram Sophie

tisdag 5 april 2016

När smärtan slår till...

När Tekla ser en bild på henne och Tristan och utbrister;
"Ååh, jag önskar vi kunde ta fler bilder på mig och Tristan mamma, vi ser så glada ut, vi har nog roligt"!
Då slår smärtan till mig, så jag vinglar omkull och knappt kan ta nästa andetag...



tisdag 29 mars 2016

Idag är hon två månader...

Tjohoo, idag har lilla loppan funnits hos oss i två månader exakt.
Galet!
Hur såg livet ut före henne?
Tack för dig, Fiona!
Du är vårt lilla ljus, du och din storasyster fyller vårt liv med ljus och värme.

YouTube Video


Kram Sophie

måndag 28 mars 2016

Bild-problemet löst?!

Hej igen, mina fina!
Det verkar som att det nu går att lägga in bilder igen, som syns!
Stämmer det?
Dock blir jag förtvivlad över att alla gamla bilder i alla mina inlägg verkar borta?!
Fasen, vad frustrerad jag blir över att detta inte är mitt smartaste område.

Jag lovar i alla fall att uppdatera er med nya bilder snart!
Lillbönan har ju växt en del...
Nu är hon snart två månader.
Gaaah, vad tiden går!!

Kram Sophie

Nytt försök; Hej och förlåt, nu är hon här!

Hej världens bästa ni!!
Alla ni som inte gett upp hoppet om mig, som tittar in hit, läser om gamla inlägg, och ni som mailar och undrar vart jag tagit vägen, hur vi har det och om graviditet osv, av omtanke!
Ni är ju så fantastiska!!
Och tack alla ni som mailat om "bäbis-stuff"!!
Jag skäms att jag inte svarat er alla!
Min enda ursäkt är att jag haft en fruktansvärt tuff, tung och jobbig graviditet och i princip krupit under en sten och legat där, fram tills förlossning! Osocial, tråkig med hemsk foglossning och graviditets-kräkningar ända fram tills lillan kom ut!

Men mina kära...
Nu är hon här!!!
Äntligen!
Den 29 januari, alltså 15 dagar över tiden, blev jag igångsatt och till slut, om än lite turbulent, kom en "liten" stor tjej ut till oss!
4912gr tung och 53cm lång!
En maffig böna!
Men det absolut ljuvligaste vi nånsin sett.

Nu har hon funnits hos oss lite mer än en månad, vi har landat och kommit in i vardagen att ha två barn (rent fysiskt) igen!
Det är fantastiskt och underbart!

Äh, jag antar att ni vill att jag slutar tjata nu, jag förstår att ni vill se bilder på vårt lilla mirakel!
Varsågoda, bildbomb!!

Låt mig presentera...

Prinsessan Fiona





























Kan ni se bilderna nu?

Tack för er!
Kram Sophie

torsdag 17 mars 2016

Bildstrul

Meeen, varför strular bilderna?
Otekniska jag har inte en susning!!
Ska koppla in min mycket tekniska sambo i detta ärende i helgen!
Självklart ska ni kunna se bilderna på vår lilla (stora) prinsessa och hennes stolta storasyster.

Jag återkommer!
Kram till er alla

onsdag 9 mars 2016

Hej och Förlåt, hon är här!!

Hej världens bästa ni!!
Alla ni som inte gett upp hoppet om mig, som tittar in hit, läser om gamla inlägg, och ni som mailar och undrar vart jag tagit vägen, hur vi har det och om graviditet osv, av omtanke!
Ni är ju så fantastiska!!
Och tack alla ni som mailat om "bäbis-stuff"!!
Jag skäms att jag inte svarat er alla!
Min enda ursäkt är att jag haft en fruktansvärt tuff, tung och jobbig graviditet och i princip krupit under en sten och legat där, fram tills förlossning! Osocial, tråkig med hemsk foglossning och graviditets-kräkningar ända fram tills lillan kom ut!

Men mina kära...
Nu är hon här!!!
Äntligen!
Den 29 januari, alltså 15 dagar över tiden, blev jag igångsatt och till slut, om än lite turbulent, kom en "liten" stor tjej ut till oss!
4912gr tung och 53cm lång!
En maffig böna!
Men det absolut ljuvligaste vi nånsin sett.

Nu har hon funnits hos oss lite mer än en månad, vi har landat och kommit in i vardagen att ha två barn (rent fysiskt) igen!
Det är fantastiskt och underbart!

Äh, jag antar att ni vill att jag slutar tjata nu, jag förstår att ni vill se bilder på vårt lilla mirakel!
Varsågoda, bildbomb!!

Låt mig presentera...
Prinsessan Fiona!



































För övrigt vaknade prinsessan nu, så jag får avsluta här, men lovar att återkomma inom närmaste igen!

Tack för er!
Kram