En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 26 januari 2013

Bara så jävla ont...

Jag saknar min älskade onge.
Jag är så tom utan honom.
Bara ångest och smärta som ekar inuti mig.
Ångest som bränner som eld i mig.
Jag har bara så jävla ont hela tiden.
Flera gånger varje dag kör tåget på honom, framför mina ögon.
Och i mina mardrömmar.
Jag känner allt i kroppen igen.
Om och om igen.
Paniken!
Paniken!
Tåget körde på honom.
På MITT barn.
Fan, det sliter sönder mig.
Trasig.
Så trasig utan dig, min älskade Tristan.

Jag har just nu ingen tro på hur jag ska överleva detta!?

Jag vill bara vara med mitt barn, min älskade onge.
Hålla honom i min famn...

torsdag 24 januari 2013

Jag andas...

En timme i taget.
Jag andas.
Mot min vilja.
Men jag andas.
Jag måste.




måndag 21 januari 2013

Skötbord säljes!

Mot vår vilja går tiden.
Mot vår vilja närmar sig en flytt.
Från hus med stort garage till lägenhet med pytte-förråd.
Vi kan inte ta med oss allt, vi kan inte "fosterhems-placera" allt.

Men jag har inte hjärta att kasta Tristan och Teklas skötbord.
Lägger ut bilder här, om någon är i behov av ett skötbord, som lätt förvandlas till bara en hylla, när man inte behöver skötbordsdelen längre.
Den är köpt på ikea, heter Hensvik, för 995:-
Hyllan är i jättefint skick, skötbordsdelen är lite skavd. (går säkert att fylla i med lite färg, om det stör)
Hämtas i Billeberga för 200kr!
(200kr, som hamnar i Teklas sparbössa)











//Sophie

Teklas Max-Premiär

Timmarna blir många, när man bara är hemma och ångesten är stor.
Tiden går sakta.
Fantasin är inte på topp, och lillasyster kräver sin underhållning.
Lek och frisk luft står på schemat varje dag.
Vi kämpar.
En promenad kan verka mycket enklare än vad den är.
Med ett ständigt ångest-tryck över bröstet, klump i halsen och tårar brännande bakom ögonlocken är det inte så lätt att bita ihop, ta på skor, jacka och gå ut.

Måste kolla skånetrafiken-appen, är tågen i tid, så att vi inte är på väg över spåret, när det plingar i bommarna!?
Har ingen koll på godstågen, kommer det komma något, nu när vi är ute?
(järnvägen ligger mitt i byn, man ser och hör tågen i princip överallt i byn)
Vem kommer vi att möta?
Några barn?
Vart känns bäst att gå idag?
Tristan-minnen överallt - där gungade han, där klättrade han, där trillade han, där lärde han Tekla att klättra i trappor, där hade han sin magiska skog, där dog han...
Gör så ont överallt.
Ändå skulle jag aldrig lämna byn nu.
Aldrig!!

Men, vi försöker som sagt att aktivera oss lite i den mån det finns ork.
Försöker komma ut lite...

Idag har Tekla haft sin Max-premiär.
Lunch på Max i Helsingborg.
Snacka om att älska det.
Medans jag bar fram barnstolen, klättrade hon upp och satte sig på en stor stol.
"Jag är ingen bebis, mamma"


"Hamburgare och pommes är ju jättegott"





Också mjölk i samma sorts mugg som mamma och pappa - spännande! Stolt som en tupp.








Självklart måste man prova "karusellen" också!





Ja, kul att du gillade det, Tekla!
Men lilla "rultemajan", nu dröjer det tills nästa gång med skräpmat!

söndag 20 januari 2013

Helgen...

I fredags kom fina Herr och Fru Gantofta, med tacosmiddag, godis och varmt sällskap åt oss.
Det var ett tag sen vi sågs.
Vi orkar egentligen mest umgås med närmaste familjen just nu, men i fredags fanns lite mer ork, och då var goda vännerna på plats, sådär spontant och kvickt!
Tack!
Ni värmde.


Vår favve-kock lämnade massor av god mat på verandan, så på lördagen bjöd vi (Björn)☺ in mina föräldrar på middag.
Baconfylld schnitzel, stekt potatis, grönsaker och mumsig sås. Sjukt gott, tack Björn!!
Nu går snart inte vågen neråt längre...
Vi avslutade lördagen med några rundor Buzz. Henrik hade som vanligt fuskat med spelkonsolerna, så att våra var för långsamma, så att han vann.

Idag har vi varit inne hos min mormor och morfar och fikat en sväng i förmiddags.








Dagen har känts lååååååång, och ångesten stark och övermäktig. Vi har försökt hålla igång, så länge Tekla varit vaken, så att hon ska få sitt liksom. Det är viktigt för oss.
Så det blev en runda till pulkabacken, precis innan det hann att bli mörkt. (skönt, då var vi ensamma där, minskar pressen betydligt just nu)
I alla fall, Tekla gillar snö och att åka pulka nu.

YouTube Video

Men hon blir ju kall efter 20 min, lilla livet, trots att hon är fullt påbultad med kläder.


Efter garderobs-rensing (duktig tjej som provat, vad som passar och inte passar längre), lek och bus, ett långt bad och en nalle puh film, sussar lillasyster gott i sin säng.
Helgen är slut.
Inte för att vi märker nån skillnad.
Jag andas ut.
Tårarna rinner.
Nattamedicinen slinker ner, snart somnar jag och en ny dag i sorg börjar snart igen...

Men jo, vi andas...

Svar från journalisten...

Jodå, jag fick ett svar från journalisten som skrev artikeln, med den otroligt smärtsamma och felaktiga informationen i Skånska Dagbladet i torsdags.
Den klenaste och fattigaste ursäkt jag någonsin fått i hela mitt liv.
Han beklagade att jag tagit illa vid mig, av ordvalet.
Ordvalet?
Snarare allvarlig fel-information!
"Han hade inte tänkt sig riktigt för, när han skrev och insåg att han kunde formulerat sig bättre"
Han lovade också att göra ett förtydligande "att barnet inte var obevakat vid olyckstillfället" i lördagens tidning.
Något inte jag hittat nånstans, men det kanske bara kommer med i papperstidningen och den skulle jag inte lägga en spänn på!
Någon som har skånskan, som läst det förtydligandet?
Nåja, någon empati eller medkänsla är den journalisten helt utan.
Här är mitt svars-mail, på ursäkten:
"Ja, såklart tog jag mycket illa vid mig!
Jag har förlorat mitt barn och lever i ett extremt tungt sorgarbete och var dessutom med om en fruktansvärd traumatisk upplevelse - själva olyckan, som jag kämpar med att bearbeta.
Jag är mamma, det är min livsuppgift.
Det är vad jag är bra på.
Det är vad jag älskar att vara.
Om hundratals människor ska läsa att min son blev påkörd av tåget vid ett obevakat ögonblick, kan jag lika bra lägga mig ner och dö direkt!
Då orkar jag inte fortsätta kämpa för överlevnad alls...
För det stämmer inte.
Han va ALDRIG obevakad.
Han höll min hand. Jag höll hans hand.
Han lirkade sig loss och sprang...
(Något som han aldrig gjort tidigare, han var superklok i trafiken, tittade sig alltid för tillsammans med oss, men han va 3,5 år och glömde sig)
Tåget kom.
Sekunder.
Allt framför ögonen på mig.
Jag hade inte chans att rädda honom.
DET försöker jag överleva med varje dag.
Ja, jag vill ha ett tydligt förtydligande i tidningen!
Tack!
/Sophie"
Jag får då ett mycket kortfattat och kallt svar, där han med ett fåtal ord beskriver vad som kommer att stå i lördagens tidning. Ett fåtal ord om att det förekommit tvetydig formulering och att barnet inte var"obevakat" vid olyckstillfället.
Han avslutar mailet med ett
"Ha de"
Oxå sitt namn!
Ha de?
Seriöst?
Skriver man "ha de" till en mamma som nyss beskrivit vilken tragedi hon går igen, vilken mardröm hennes liv är?
Skriver man "ha de" som rutinerad journalist till en mamma som nyss förlorat sitt barn i en fruktansvärd olycka?
Så sjukt oproffessionellt och lamt!
Självklart var jag tvungen att svara igen:
"I ärlighetens namn,
det var den klenaste och fattigaste ursäkt jag fått i hela mitt liv.
Kan förstå att det kan vara svårt att bemöta den fruktansvärda tragedi, som jag så ärligt och rakt fram delar med mig av till dig, som främling.
Och jag gör det endast av den "enkla" anledning, att din formulering i artikeln fick mig att fullständigt gå i sönder (om möjligt) ännu mer, än jag redan är.
Av den anledningen att du skrev om mig och min son, utan att veta vem vi är eller hur olyckan gått till.
En formulering, som inte ens är en formulering, utan bara rakt av helt fel information.
Dessutom har jag inte sett det förtydligande eller ursäkt som du beskrev och lovade mig i lördagens tidning?!
Eller det hamnade bara i papperstidningen, inte på nätet?
Också undrar jag varför du skrivit "obevakad" med citations-tecken i ditt förtydligande?
Vad menar du med det?
Den känns konstigt, eftersom citationstecken inte bör användas för att framhäva ett ords betydelse eller vikt rent generellt, eftersom detta lätt kan misstolkas som ironi.
Att avsluta mailet till mig med ett
"ha de"
visar på total brist av empati och medkänsla.
Fruktansvärt oproffsigt och lamt.
/Sophie"
Ja, detta äter upp min energi nu!
Men jag är inte den som är tyst.
Jag säger ifrån, när något är fel.
I SPEAK MY MIND!!
Finns inget annat sätt att hitta ro i detta...