En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 5 november 2016

Ännu en Allhelgona helg passerar...

Så sitter jag här och funderar över vad jag ska skriva om denna helg, Alla Helgons Dag.
Jag vet, det är inte ofta, men idag känner jag mig tyst och inga ord blir till bra meningar.
Jag saknar mina älsklingar i himlen varje dag, och jag har ljus tända för dom varje dag.
Men såklart lite extra denna helgen.
Syster hann före till Tristan idag, hon hade rensat bort löv och gamla blommor så fint.
Och Tekla hjälpte till att tända alla hans lyktor.


Tidigare i veckan var jag nere och la en krans hos honom, som jag gjort själv på en pysselkväll. Det var en speciell kväll och jag återkommer mer om den en annan dag.


I ösregnet fortsatte vi vidare till minneslunden för att tända ljus för resten av våra fina, som vi saknar.

Hittade en fin bön skriven av en Eva Langrath på nätet, som jag vill dela med mig av.

"Mörk är kvällen.

Kylan biter

första snön.

Vandrar stilla

hemåt.

Minns er som

varit.

Vandrat före.

Tårar väter

kinden.

Saknar.

Minns

med glädje.

Du som är

tröstaren.

Välsigna

alla de

som sörjer."

Du som är tröstaren.
Välsigna alla de som sörjer....


Fint.
Dom orden somnar jag till.

Kram Sophie

tisdag 1 november 2016

Teklas Halloween-pyssel

Alltså vi är inte så "halloween'iga i vår familj, men det blir ju en större och större högtid även i vårt land, och det är inte lönt att kämpa emot.
Däremot försöker vi hålla det på en ganska låg och snäll nivå.
Jag och Henrik tycker inte att skräck, skrämmas och andra läskigheter hör ihop med barn.
Vad som är skräck, skrämmas och läskigheter är upp till varje familj att avgöra, vad som känns okej för dom.
Jag personligen tror dock inte att barn är riktigt redo att avgöra det själv, jag tror att ganska mycket samlas i vårt undermedvetna, och sen kan ge uttryck i olika rädslor, såsom mardrömmar och mörkerrädsla. Det är ju förstås sånt som är vanligt hos barn även annars, men man behöver ju inte spä på.
Jag kritiserar inte hur andra gör, jag bara talar om varför vi känner och gör som vi gör.
Tydligen finns det människor som tycker synd om barn som inte får uppleva halloween i dess rätta anda, dvs med spöken, monster, lik och annat som ska skrämma barnen.
Och tänka sig, jag känner precis tvärtom!
Men som sagt, det är upp till var och en hur man vill göra.
Men i vår familj är halloween väldigt nertonat, i alla fall så länge barnen är små och inte visar nåt större intresse för det.

Så härhemma blir det glada spök-lyktor, färgglada pumpor, goda spindelmuffins och söta spök-maränger när det ska halloween-pysslas!








Själv är jag glad att skräpet är över nu...

Kram Sophie