En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 20 juni 2016

Jag är bara tjock!

Näää, för tusan jag är INTE gravid igen!! Så det kan ni nu sluta att spekulera i! Jag är fortfarande tjock efter graviditeten med Fiona, som för övrigt bara är knappa fem månader! Och även om jag inte älskar att se ut såhär, så är mitt utseende inte min prio ett just nu.
Men om någon betalar en kock, städerska, trädgårdsmästare, personlig tränare och nanny till mig, så kan jag tänka mig att prioritera om lite. Allt för att ni ska slippa se mig tjocka mage och bekymra er så mycket för den!
Nä, då nämner vi inte det mer!
Tack för ordet!

Kram Sophie

söndag 19 juni 2016

Leva i både sorg och lycka.

Mitt liv är så dubbelt.
Jag lever verkligen med en fot på varje sida.
Ena sidan i sprudlande glädje och lycka med två fantastiska döttrar, sambo, nära familj och de bästa vännerna.
Och andra sidan i bottenlös, mörk sorg och otröstlig saknad efter min älskade lilla pojke.

Och jag kämpar för att hänga med i livet.
Varje dag kämpar jag för att orka livspulsen, vardagstempot och allt det där som är så självklart för så många.
Jag anstränger mig jättemycket för att hålla mig fokuserad och koncentrerad.
För att kunna lyssna, verkligen höra och ta till mig informationen som ges, eller det som sker runtom omkring mig.
Jag kanske uppfattas som nonchalant, ointresserad eller likgiltig, respektlös och självupptagen, som glömmer födelsedagar, namnsdagar, bröllopsdagar och andra viktiga dagar, kommer försent till avtalade tider eller missar att svara på sms och mail.
Jag är inte allt det där.
Jag har bara fullt upp i mitt huvud att hålla reda på att det ska finnas mjölk hemma till morgondagen, att Tekla går på rätt sida om mig på trottoaren, att Fiona har torr blöja på sig eller att mina blommor blir vattnade.
Jag är totalt beroende av att följa mina rutiner hemma, för att vardagen ska fungera som allra bäst.
Min koncentration, fokus och minne är det som tagit allra mest skada i sorgen, tror jag, förutom själva det totalkrossade hjärtat.
Jag blir otroligt trött av ljud, höga som låga, sus och brus, brummande och trummande.
Blir helt slut av för mycket intryck.
Så när mina barn somnat för kvällen, disken är i diskmaskinen, leksakerna undanplockande och tvätten upphängd så är jag helt färdig.
Väldigt ofta har jag ingen energi över, till att vårda mina vänskapsrelationer, träna/gymma, eller ha en hobby.
Det är inte för att jag är lat, självisk, tråkig eller osocial.
Det är för att jag lever med en fot på varje sida.
Ena sidan är lycka.
Andra sidan är olycka.
Varje dag.
Och det äter energi.

Kram Sophie