Hur kunde jag tro, att jag skulle klara att bo så nära spåret?
Hur kunde jag missa att titta i fönsterna, när vi var här och kollade lägenheten?
Jag hör det.
Jag ser det.
Varje dag.
Men det värsta, det som får mig att nästan kräkas av ångest,
det som får min kropp att vända sig ut och in, det som bränns som eld från tår till fingertoppar,
- att höra det jävla tåget tuta.
- att höra det bromsa, så att det gnisslar.
Den 24 september.
Inget tuuuut.
Inget bromsgnissel...
Rakt in i hjärtat... Vilken brutal verklighet Ni lever i.
SvaraRaderaSå fel, så fruktansvärt fel.
Kramar om, hårt.
❤
Ofattbart att du plågas så, av något som du inte alls skulle behövt reagera över. Om allt hade varit som det skulle...
SvaraRaderaSkriv, skriv och bearbeta på det viset. Jag tror att du kan hjälpa fler som drabbats av svår, ofantlig sorg eftersom du är makalöst duktig med orden. Kanske det kan ta dig framåt, som en drivkraft. Du besitter så mycket styrka och kärlek. Jag är full av beundran <3
Finner inga ord, sitter här med tårar i ögonen!
SvaraRaderaAll kärlek o massvis med varma kramar <3 /Anna
Det där förbannade tåget: jag tänker på det varje dag.
SvaraRaderaOch så tänker jag på dig, Sophie, på allt du måste bära, på allt du tvingas uppleva om och om igen, på alla bilder på din näthinna - på allt sådant som kroppen minns som man kanske själv önskar att man kunde "glömma", om så bara för en stund.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig att bära.
Många kramar! <3
Vilken smärta ni går i genom!Fruktandsvärt å brutalt!!Finns för dig Sofhie! Varmaste kramen <3
SvaraRadera