Helgen...

I fredags kom fina Herr och Fru Gantofta, med tacosmiddag, godis och varmt sällskap åt oss.
Det var ett tag sen vi sågs.
Vi orkar egentligen mest umgås med närmaste familjen just nu, men i fredags fanns lite mer ork, och då var goda vännerna på plats, sådär spontant och kvickt!
Tack!
Ni värmde.


Vår favve-kock lämnade massor av god mat på verandan, så på lördagen bjöd vi (Björn)☺ in mina föräldrar på middag.
Baconfylld schnitzel, stekt potatis, grönsaker och mumsig sås. Sjukt gott, tack Björn!!
Nu går snart inte vågen neråt längre...
Vi avslutade lördagen med några rundor Buzz. Henrik hade som vanligt fuskat med spelkonsolerna, så att våra var för långsamma, så att han vann.

Idag har vi varit inne hos min mormor och morfar och fikat en sväng i förmiddags.








Dagen har känts lååååååång, och ångesten stark och övermäktig. Vi har försökt hålla igång, så länge Tekla varit vaken, så att hon ska få sitt liksom. Det är viktigt för oss.
Så det blev en runda till pulkabacken, precis innan det hann att bli mörkt. (skönt, då var vi ensamma där, minskar pressen betydligt just nu)
I alla fall, Tekla gillar snö och att åka pulka nu.

Men hon blir ju kall efter 20 min, lilla livet, trots att hon är fullt påbultad med kläder.


Efter garderobs-rensing (duktig tjej som provat, vad som passar och inte passar längre), lek och bus, ett långt bad och en nalle puh film, sussar lillasyster gott i sin säng.
Helgen är slut.
Inte för att vi märker nån skillnad.
Jag andas ut.
Tårarna rinner.
Nattamedicinen slinker ner, snart somnar jag och en ny dag i sorg börjar snart igen...

Men jo, vi andas...