En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
tisdag 18 juni 2013
Sol ute, mörker inne...
För jävla svart inuti, för att kunna skrivas ner...
Nu skriver jag igen, vi känner visserligen inte varandra men vi bär på liknande sorg. Att ett av våra barn inte är hos oss längre. Jag kan inte uttrycka mig lika bra i skrift som du kan men när jag läser det du skriver känns det som det kommer rakt från mitt hjärta. Sitter just nu i mörkret och tårarna rinner för att jag saknar mitt hjärtebarn. Hon blev 17 år 3 månader och 14 dagar. Det gör så ont att hon inte är hos mig så jag vet inte var jag ska göra av min smärta längre. Hur överlever man? Vet att jag måste för jag har två barn till som behöver sin mamma. Ibland förstår jag inte hur det är möjligt att jag fortfarande andas. Jag dog den dagen Alexandra dog men mitt kött o blod fortsätter leva...tack för att du skriver i din blogg för det hjälper mig lite och jag känner mig inte lika ensam här i mörkret med min sorg och mina tårar. Ibland när jag känner hennes närvaro starkt så kan jag känna lite tröst, har en stark tro att detta bara är ett av många liv så vi kommer träffa våra älskade barn igen, men det är ju här och nu vi vill kunna krama våra älskade barn. Sänder en varm kram till dig och många tankar
Åh Sofie.. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Jag läser dina ord, känner din sorg, men kan inte på något sätt förstå hur det verkligen är att leva i denna, för dig, grymma värld. Jag tillhör dom som tror (och varit med om för många incidenter för att det bara ska vara en slump?) på ett liv efter detta. Och jag tror att Tristan är hos dig, tittar på dig och önskar att du fick må bra. För i himlen finns ingen sorg, bara kärlek och glädje så Tristan har det bra. Det är jobbigast för dom som är kvar, som måste leva med saknaden. Jag har en nära vän som är medial, som kan se hur människor har det på andra sidan, om du vill, NÄR du vill och orkar kan jag kontakta honom. Kanske kan det hjälpa dig i sorgen. Maila mig om du vill, miaericsson78@gmail.com Kramar i massor från Charlies mamma Mia
Jag tror att allas vår fina Sophie blir kvar, en underbar mamma till Tekla, en fantastisk blivande fru till Henrik och den bästa vännen man kan ha vid sin sida. Sorgen är inte du, den upplever du hjärtat men den är inte din personlighet. Maken till styrka har jag aldrig någonsin sett, du är unik och världen behöver dig.
Ditt sätt att dela med dig här får väldigt, väldigt många att leva sina liv på ett nytt sätt. Vi alla ser allt med nya ögon, vi uppskattar sådant som vi kunde gnälla över tidigare och vi berörs på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Din tid på jorden, tills du får träffa Tristan igen, ska du tillbringa med din familj, se Tekla växa upp och du kan stolt sträcka på dig för du har gjort en förändring i världen för så många. Vi är alla skyldiga dig ett tack för att du förmedlar och jag är där och plockar upp dig alla gånger det behövs. Alltid. Love You
Instämmer helt och hållet med Emilia, hon har en förmåga att skriva det en annan tänker men har svårt att få ner i skrift :) All kärlek o massa kramar till dig Sophie <3 /Anna
Mina tankar är hos dig dagligen. Alla ord jag skriver känns tomma och meningslösa. Men jag hoppas din tro är lika stark som min, att vi en dag kommer återförenas med de vi mist <3 <3 <3
Fram tills dess behövs du för din dotter, ditt ljus i mörkret. Du verkar vara en fantastisk mamma, glöm aldrig det!
*Kramar om massor*
SvaraRadera// Krellan
Nu skriver jag igen, vi känner visserligen inte varandra men vi bär på liknande sorg. Att ett av våra barn inte är hos oss längre. Jag kan inte uttrycka mig lika bra i skrift som du kan men när jag läser det du skriver känns det som det kommer rakt från mitt hjärta. Sitter just nu i mörkret och tårarna rinner för att jag saknar mitt hjärtebarn. Hon blev 17 år 3 månader och 14 dagar. Det gör så ont att hon inte är hos mig så jag vet inte var jag ska göra av min smärta längre. Hur överlever man? Vet att jag måste för jag har två barn till som behöver sin mamma. Ibland förstår jag inte hur det är möjligt att jag fortfarande andas. Jag dog den dagen Alexandra dog men mitt kött o blod fortsätter leva...tack för att du skriver i din blogg för det hjälper mig lite och jag känner mig inte lika ensam här i mörkret med min sorg och mina tårar. Ibland när jag känner hennes närvaro starkt så kan jag känna lite tröst, har en stark tro att detta bara är ett av många liv så vi kommer träffa våra älskade barn igen, men det är ju här och nu vi vill kunna krama våra älskade barn. Sänder en varm kram till dig och många tankar
SvaraRaderaÅh Sofie.. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Jag läser dina ord, känner din sorg, men kan inte på något sätt förstå hur det verkligen är att leva i denna, för dig, grymma värld. Jag tillhör dom som tror (och varit med om för många incidenter för att det bara ska vara en slump?) på ett liv efter detta. Och jag tror att Tristan är hos dig, tittar på dig och önskar att du fick må bra. För i himlen finns ingen sorg, bara kärlek och glädje så Tristan har det bra. Det är jobbigast för dom som är kvar, som måste leva med saknaden.
SvaraRaderaJag har en nära vän som är medial, som kan se hur människor har det på andra sidan, om du vill, NÄR du vill och orkar kan jag kontakta honom. Kanske kan det hjälpa dig i sorgen. Maila mig om du vill, miaericsson78@gmail.com
Kramar i massor från Charlies mamma Mia
Jag tror att allas vår fina Sophie blir kvar, en underbar mamma till Tekla, en fantastisk blivande fru till Henrik och den bästa vännen man kan ha vid sin sida. Sorgen är inte du, den upplever du hjärtat men den är inte din personlighet. Maken till styrka har jag aldrig någonsin sett, du är unik och världen behöver dig.
SvaraRaderaDitt sätt att dela med dig här får väldigt, väldigt många att leva sina liv på ett nytt sätt. Vi alla ser allt med nya ögon, vi uppskattar sådant som vi kunde gnälla över tidigare och vi berörs på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Din tid på jorden, tills du får träffa Tristan igen, ska du tillbringa med din familj, se Tekla växa upp och du kan stolt sträcka på dig för du har gjort en förändring i världen för så många. Vi är alla skyldiga dig ett tack för att du förmedlar och jag är där och plockar upp dig alla gånger det behövs. Alltid. Love You
Instämmer helt och hållet med Emilia, hon har en förmåga att skriva det en annan tänker men har svårt att få ner i skrift :)
RaderaAll kärlek o massa kramar till dig Sophie <3 /Anna
Tänker så på er! Många varma kramar Elin A
SvaraRaderaÄlskade Shopie!!!Kramar kramar kramar om!!!/christel
SvaraRaderaMina tankar är hos dig dagligen. Alla ord jag skriver känns tomma och meningslösa. Men jag hoppas din tro är lika stark som min, att vi en dag kommer återförenas med de vi mist <3 <3 <3
SvaraRaderaFram tills dess behövs du för din dotter, ditt ljus i mörkret. Du verkar vara en fantastisk mamma, glöm aldrig det!
Styrkekramar till dig/JEN