Sitter i soffan efter min morgon-promenad, som jag tvingar mig igenom varje dag.
Är fullkomligt slut.
Känns som jag sprungit ett maratonlopp.
Orkeslös och apatisk.
Precis varenda uns energi och styrka förbrukas, för att gå ut ensam på en liten promenad.
Tankar, oro, rädsla och ångest är energi-tjuvarna.
Inte själva den fysiska promenaden. Den är skön.
Den andra biten är skräck.
Vem kommer jag att möta?
Kommer någon att prata med mig?
Kommer tåget?
Kommer flera tåg?
Kommer jag få minnes-skräckbilder idag?
Panikångest medans jag är ute ensam?
Kommer "dom" vara ute i trädgården, ute med hundarna idag?
Osv...
Och ja, det var "hon" idag...
Så är det nästan varje dag.
Jag får sån ångest av att se henne, att jag mår illa och nästan kräks.
Jag får kämpa med allt jag har i mig, för att inte skrika åt henne.
Tittar hon på mig?
När jag står där hos min son!
Det ser ut som hon gör det...jag är nästan hundra på det!
Sluta glo, människa!!
Låt mig vara!
Låt mig vara hos mitt barn ifred!
Jag försöker att inte titta åt det hållet.
Jag vet ju att dom måste få vara ute i sin trädgård med sina hundar.
Jag är inte oresonlig.
Men titta inte på mig!
Du vet ju vem jag är!
Du vet ju varför jag är på kyrkogården.
Sluta glo på mig och låt mig vara ifred där!
Det är omöjligt för mig att inte titta åt det hållet.
Går ju bort till Micke också nästan varje dag, det är ju ännu närmare deras trädgård.
Dessutom måste jag ha kontroll på spåret och tåget.
När jag är själv håller jag för öronen och blundar, när tåget kommer.
När jag är ensam är det inget annat som distraherar mig ju.
Varje gång jag ser eller hör tåget, är det som det kör rakt genom mig.
Måndagen den 24 september spelas upp igen och igen för min ögon.
Och jag måste dessutom titta så att vår lykta vid spåret lyser, så att jag vet när batterierna behövs bytas.
Så ja, jag måste titta ditåt emellanåt.
"Låt inte henne/dom stjäla din lilla energi"
Så säger nästan alla till mig!
Omöjligt!
Jag är fortfarande arg, upprörd och ledsen över deras "agerande"!
Jag är arg så länge jag är arg.
Så är det!
Du har all rätt att vara arg, så länge du känner det.
SvaraRaderaEtt andetag i taget, ett steg åt gången.
Alltid i mina tankar.
Styrke-kramar ❤❤❤
Hej!
SvaraRaderaEn tanke som bara slog mig nu när jag läste dina tankar: kan det hjälpa lite lite om du skrev ett brev till dom med dina tankar o känslor? Ett brev som kanske inte behöver lämnas eller så gör ngn det. Tror det viktigaste är att få ner det o framförallt få ur dig det.
Men vad vet jag? Bara en tanke från mig som så gärna skulle vilja hjälpa dig att ta ett kliv framåt i resten av ditt liv som du ska leva utan din underbara skatt men MED en annan underbar skatt.
Styrkekram från Jennie (du känner mig inte)
Kan förstå både din ilska och ångest! Men kan det kanske vara så att dessa människor blev svårt chockade av det fruktansvärda som du var med om? Alla reagerar ju olika vid trauman....absolut inget försvar för dessa människor bara en tanke för att du kanske ska kunna släppa och gå vidare. Kram M
SvaraRaderaDet sägs ju att man måste förlåta för att kunna gå vidare. Jag vet inte om jag håller med....Du behöver inte förlåta, men jag hoppas att du så småningom kan gå vidare ändå utan att alla dessa känslor äter upp dig. Känslorna och tankarna förbrukar din så viktiga energi och en dag kan du kanske känna "min dyrbara energi ska inte gå till dessa människor".
SvaraRaderaDu är så oerhört modig hjärtat som varje dag pressar dig att göra din promenad, att du faktiskt syns och finns trots ditt mörker. Jag är full av beundran<3
Jag tycker att du är orättvis mot det här paret. Ingen kan nog veta vad som är rätt sätt att agera i denna situationen. Har du pratat med dem om det? Kanske var det så att de inte kunde stanna kvar för att det var för mycket ljud runtomkring för att höra. Kanske klarade de inte av vad de såg.
SvaraRaderaJag tycker du ska prata med dem så att du kan slippa lägga din energi på dessa tankar. De gjorde säkert det bästa dom kunde göra just då!
Lisa
Håller med! Synen som mötte dem måste ha varit helt fruktansvärd. En förtvivlad mamma som ligger över sitt döda barn utanför deras trädgård typ. De handlade förmodligen förlamade av chock och skräck. Traumatiskt för alla inblandade!
RaderaDet kan aldrig vara orättvist mot någon annan att bära på så många känslor och känna som Sophie gör. Alla kan hamna i chock, men här handlar det om två personer som vid vars ett tillfälle lämnar en mamma på spåret med sin döda son. Två personer som ändå har sinnesnärvaro att gå tillbaka, komma igen för att hämta en telefon. Känns inte mänskligt hur chockad man än blir, en filt hade räckt långt, några ord om att man ringt sos eller bara trösta Tekla...Bara vända ryggen till två gånger och gå är allt annat än medmänskligt.
RaderaOrättvist? Ja, mot Sophie....
Jag håller helt med Emilia!
RaderaMänniskor får faktiskt sluta upp och försvara andra människor på grund av ett jävligt dåligt beteende!
Vi är medmänniskor och självklart vi ska hjälpa varandra i kris situationer. Och inget snack om saken att de där paren borde AGERAT på ett eller annat sätt, när de ser ett barn blir påkört av ett tåg!
Gör något, ring, stå vid hennes sida, ta Tekla, kalla på hjälp. Va fan som helst, Men GÖR NÅGOT!!Blir rätt så upprörd över att man på något sätt försöker försvara de där paret! Förmodligen har de självklart varit chockade, men det spelar mindre roll. AGERA på något sätt!!! Mamman sitter med sitt döda barn! Kom igen!!
Jag förstår Sophies känslor hon har inför dessa människor. Finns inget i min värld som ursäktar att man lämnar någon i en sådan här situation.
RaderaJag håller helt med dig och blir nästan arg på de som försöker släta över dessa personers handlande/brist på handlande.
Jag tittar i Sophies blogg dagligen sedan jag hittade hit och känner mig varm i hjärtat när jag ser och förstår hur du som vän alltid finns vid hennes sida och stöttar. /JEN
Det är jag som är "anonym". Pga att jag inte har något konto och glömde skriva mitt namn. Med risk för att göra dig förbannad på nytt vill jag förtydliga hur jag menade då jag skrev att jag "håller med". Jag tycker du har all rätt att hata dem, att aldrig mer prata med dem, undvika dem osv. Jag förstår också att du gör det, jag vet inte om jag någonsin hade kunnat förlåta dem. Vad jag däremot blir illa berörd av är att du gör det i din blogg, offentligt för alla att beskåda. Många i Billeberga läser dina ord och upprörs med dig. Dessa två personer agerade helt galet men de gjorde nog tyvärr det bästa utifrån sin (o)förmåga. Caroline är mitt namn förresten.
RaderaMen hallå " Caroline", varför ens lägga dig i ? Släpp fokus på det här, sluta läs bloggen , kom inte med dina åsikter , -sluta sparka på ngn som ligger. Vad vet du om att "de gjorde nog sitt bästa"?var du där? Har de berättat det för dig?har du själv förlorat ett barn och är i närheten av vad hon känner och bär på? Hur har du mage att fokusera på det när det mest tragiska hänt henne?
RaderaJag tycker såna som du är läskiga .. Noll känsla och brist på respekt.
Camilla
Var arg om det är det du behöver.
SvaraRaderaTack för att du orkar bry dig om att titta till Micke också,
vet när du har varit där men jag vet inte hur , jag bara vet.
Stora bamsekramen till dej och de dina.
Tina
Klart att du får vara arg Sophie. Jag tycker det är fruktansvärt att de lämnade dig i den sitsen, att de lämnade Tekla i barnvagnen, att de bara gick iväg och in till sig. Blir arg och får ont i magen när jag läser dina rader vad du tvingas gå igenom förutom all sorg och saknad efter er älskade Tristan.
SvaraRaderaMånga varma kramar och tankar till dig, Elin A
"M" och "Jennie", det var inte era kommentarer som gjorde mig upprörd!
SvaraRaderaOch tack ni andra underbara, för ert stöd! Det styrker mig!
"JEN" ja, Emilia är en av mina fina speciella människor, jag blivit välsignad med❤
Tina, såklart...Tristan och jag gick ju till Micke flera ggr i veckan långt innan september. Tristan ville alltid gå på kyrkogården, gå till Micke, titta på Mickes blommor, titta på Mickes ljus...nu går jag ensam istället, till dom båda...
Kram till dig och dina älskade❤
Puss o Kram
RaderaTina och resten av familjen.
Förstår dig fullständigt Shopie!! Att du e arg ,Lessen,besviken på parets aggerande!!Du har all rätt till att vara det...Det e så du.känner dina känslor kan ingen annan ändra på..Skickar världens bamse.kram till dig/ christel
SvaraRaderaså ledsen jag blir när jag läser folks kommentarer här :(
SvaraRaderaDet gör ont i mig att de skriver så till någon som upplevt det du har gjort...
hade jag inte känt dig och ramlat över denna bloggen så hade jag aldrig vågat skriva de ord som jag nu läst... även om det kanske funnits i mina tankar om vad som hänt, så hade jag ALDRIG skrivit något sånt till en person som mist sitt barn.... lite respekt och moral måste man väl ha i sin kropp?
Nu Känner jag dig! sen mååånga år tillbaka....
och jag vet att du lider varje dag... du behöver inte detta ocksåå...
Som du själv skriver... detta är din blogg... du får skriva vad du vill...
Klarar man inte det så får man ju låta bli att komma hit. stanna i någon annans blogg om mode och kläder eller what ever....
Detta ÄR din blogg fina vän... och jag tycker också det är hårt att komma hit ibland...
men det skulle vara ännu hårdare att inte komma hit... för du finns alltid i mina tankar och mina böner... <3
Fortsätt du bara göra det som är bäst för dig i ditt sorgarbete...
bara DU vet vad som är bäst för dig <3
Och jag sviker dig aldrig <3
// Jenny och Eliott
Att du är arg är förståligt. JAG som inte ens känner er blir arg av deas beteende. Lätt? INGEN har påstått att det ska vara lätt att komma till en sådan plats men just där, just då, behövde du en person som stannade vid din sida.
SvaraRaderaJag hoppas de lever med en hemsk ångest över att de inte stannade vid din sida...
Jag kan inte förstå att de inte stannade hos dig. Att lämna dig ensam med Tristan och Tekla på spåret... Jag blir alldeles matt. Så gör man bara inte. Man tar sig samman och stannar och hjälper så gott man kan. Usch vad ledsen jag blir över att du fick sitta där ensam. Kram Josefine!
SvaraRadera