Varje kväll rullar jag ner rullgardinerna i hans rum.
Släcker lampan i fönstret.
Tittar på den tomma sängen.
Där ligger ingen som väntar på att höra sin saga.
Varje morgon rullar jag upp rullgardinerna igen.
Tänder lampan i fönstret.
Tittar på den orörda sängen.
Gosedjuren som sitter likadant som dagen innan.
Varje kväll.
Varje morgon.
Han blir inte stor.
Han blir inte fyra år.
Han blir aldrig stor, så att han får gå till skolan själv. (hans stora mål)
Han får inte cykla utan stödhjul.
Han fick aldrig sin skatebord.
Allt han ville göra när han blev stor...
Så blir det aldrig.
Han blir aldrig stor.
Handflata upp, hans hand i din<3
SvaraRaderaFinns inga ord, jag gråter och tänker på er. Försöker föreställa mig, gråter ännu mer. Han blir aldrig stor men han hade en väldigt lycklig tid på jorden med er, det är jag övertygad om även om jag inte känner er. Vilken smärta..många kramar Caroline.
SvaraRaderaDina ord träffar rakt i hjärtat...
SvaraRaderaJag är så ledsen för er skull...
Önskar jag hade makten att förändra.
Massor av kärlek och kramar till er <3 <3
Sophie <3
SvaraRaderaJag önskar att jag hade makten att förändra, vrida tillbaka tiden för att sedan ändra händelseförloppet, så att ni fick ha Tristan hos er igen. Jag känner mig så maktlös vid sidan av all din smärta och tyngd.
Du berör mig, djupt!
Och jag tänker på dig, varje dag.
Styrkekramar till tusen från mig!
(som du ju inte känner, men jag "tränger mig" på i alla fall)
Men ett stort hjärta det fick han. Och det var tack vare dig och Henrik.
SvaraRaderaStor kram
Åh Sophie, din smärta känns i alla våras hjärtan! Tristan var en lycklig pojke, det förstår man när man läser din blogg och du en mycket stolt mamma. Han finns alltid inom dig, alltid! Andas, ta ett steg i taget och finn glädjen i Tekla. Massa styrka till dig, kram♥♥
SvaraRaderaHan kommer äta tårta i himlen.
SvaraRaderaHan fyller år men där han är nu har åldern inget kraft, där är evigt liv.
Han vinkar och säger jag mår bra..
Han ser er, men ni inte honom..
Det gör så ont i mitt hjärta. orden du skriver kunde lika bra varit min son han pratar mycket om framtiden. Önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden så Tristan hade fått uppleva alla sina önskningar och att ni slapp den smärta ni har...kramar om länge//Mia
SvaraRaderaDu berör i de du skriver...Det går inte att förstå vad ni går igenom, men jag hoppas så att ni finner styrka i varandra och de som finns runt omkring er. Omge er med all kärlek ni kan...Du kommer klara det, det tar tid, men andra har gjort det...Jag hittade denna texten i en annan blogg där en annan mamma skriver om hur hon förlorade sin son. Texten fick hon av en vän, och den har gett henne styrka. Hoppas den kan ge dig styrka med...
SvaraRadera"Du kan gråta varje dag över att han är borta,
eller du kan le för att han har levt.
Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaka,
eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.
Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom,
eller kan det vara fullt av den kärlek du kände och glädjen över att du har känt honom.
Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen,
eller du kan vara lycklig i morgon för att han var en del av ditt liv i går.
Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta,
eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare.
Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet,
eller du kan göra det han ville - le, öppna dina ögon, älska och leva vidare..."
Stor varm kram från en annan mamma