Inte hejdå, bara hej så länge...

Ibland tror man att man vet hur dagens ska se ut, när man vaknar!
Man har planerat...
Ibland tror man att man ska åka med lillasyster på 2-årskalas.
Och att storebror ska gå på sitt första biobesök med pappa.

Men...
Plötsligt står ens älskade i kön till pölsemannen utanför ÖB och får ett telefonsamtal.
Ett telefonsamtal som gör att världen förändras från blått till svart, från varmt till kallt, från upp till ner...

Jag har fått samma samtal härhemma och väntar oroligt på att dom ska komma hem.
Vi sätter oss i soffan, efter att ha kramats en lång stund.

Då säger Tristan:
- Pappa är ledsen, hans pappa är död!
- Ja, svarar jag, då blir vi ju ledsna! Det får man vara, när någon dött!
- Farfar kan höra oss, om vi ropar högt, säger han då.
- Mm, kanske kan han det, svarar jag.
- Nu behöver ni inte vara ledsna längre, nu kan vi va glada igen, tycker han då.
- Tycker du det är lite otäckt, när pappa är ledsen, undrar jag?
- Mm, jag får ont i ögonen, svarar han.
- För att du också blir ledsen, frågar jag?
- Ja, svarar han sorgset.

Mitt hjärta krossas i miljoner bitar.
För Henrik, som idag mist sin pappa.
För Solweig, som mist sin livskamrat/make.
För Henriks syskon, som också mist sin pappa.
För barnen som mist sin farfar/morfar.

Ibland blir dagen inte alls, som man tänkt.
Ibland serverar man sin ledsna son en skål popcorn till lunch, för att det är den enda han vill äta, eftersom det var det han skulle äta på bion.

Ibland helt plötsligt får man ett sånt samtal...

Ta vara på tiden, umgås, prata, lek...


Goa, Karl-Emil...vi säger inte hejdå, vi säger bara hej så länge.
Vi önskar dig frid, ljus och kärlek på ditt nya ställe...


Kram Sophie