16 oktober 2012 hissades kistan med min son inuti, sakta ner i jorden...
Idag för ett år sedan.
Idag finns ingenting kvar.
Bara jord.
I ett år har vi gått till kyrkogården varje dag.
Vill vara nära, det som inte längre finns.
Och jag krattar löv och tänder ljus, som besatt...
Måste alltid vara ljus.
♥♥♥
SvaraRaderaBegravningen var det svåraste jag varit med om, samtidigt som det var så otroligt vackert, kärleksfullt och genomtänkt. I detalj hade du och Henrik gjort den stunden till något magiskt, något så otroligt smärtsamt blev så fint. När Jay sjöng trodde jag rutorna skulle spricka, en rock kille sjöng som bara han kan. Ballongerna, texterna, sångerna, bilderna och tom köttbullemackorna gick rakt in hjärta och själ. Ni skapade ett minne som vi alla tar med oss genom hela livet.
SvaraRaderaDu vårdar Tristans minne och kärleken till honom på ett fint sätt, ljusen brinner alltid och där är så fint. Kram mitt hjärta.
Mitt hjärta värker för er, dina ord träffar som alltid och gör ONT! Jag läser detta inlägg och det inlägg du skrev samma dag förra året..och jag gråter. Tittar på den vackra, glada, trygga pojken som med glittrande ögon och leende läppar tittar in i kameran.
SvaraRaderaJag kan inte förstå, hur kan det vara meningen att någon ska behöva genomgå en sådan förlust, att ni ska behöva göra det?? Jag vägrar tro att det finns en mening med allt, att ett barn rycks bort från denna värld är bara fel, det finns ingen mening med det! Jag känner mig så ledsen för er skull och för denna värld som för alltid kommer fattas en Tristan. Samtidigt känner jag mig så otroligt maktlös, liten och rädd.
Ni finns alltid i mina tankar.
Stor varm kram
Mia
Kärlek o kramar i massor <3 /Anna
SvaraRaderaDen dagen kommer aldrig att försvinna ifrån mig. Det var den tyngsta, mest sorgsna dagen jag upplevt. Samtidigt så vacker, och så full av kärlek mellan medmänniskor.
SvaraRaderaJag kommer alltid att bära Er med mig.
Massor av kärlek till Dig Sophie❤
Varma kramar❤❤❤
♥♥♥♥♥
SvaraRaderaMina varmaste kramar från Malin
Att det bara är jord kvar där kanske kan skänka tröst att han är på en finare plats närmare er. I era hjärtan och våra tankar, i er luft ni andas, gråter och pratar. En möjlighet att lirka in sin hand i din igen vid din sida när du är tröstlös. Att han inte är kvar där. Kan det ge någon slags ljus och tröst i allt svart och vidrigt? Jag kan inte ens ta in orden du skriver och förstå smärtan i det ni bär.
SvaraRadera/ Rebecca
SvaraRadera<3 <3 <3
SvaraRaderaKrellan
Stor varm omfamnande kram!!Kan inte förstå detta ofattbara..orättvisa..Ja ...Tankarna är hos dig /er...Kram å puss i massor /christel
SvaraRadera