Snubblade av misstag in på ett gammalt inlägg.
Från förra året.
Bröt ihop totalt.
"måndagen den 17:e september 2012
Överlevnad...
Det är där vi är just nu...
Om vi lyckas få i oss alla mål mat varje dag, sköta hygien, toabesök och blöjbyte, sömn och få en nypa frisk luft är det en vinst.
Högre krav på livet än så fungerar inte just nu.
Så till omgivningen, ni får ursäkta om vi inte är med riktigt socialt nu.
Vi kommer tillbaka när denna utvecklingsperiod är över.
Om vi överlever vill säga...
Kram Sophie"
Nä, det gjorde vi inte...
Vi överlevde inte!
Tänk så många uttryck vi använder varje dag, utan att veta vad som kommer att hända nästa dag, nästa vecka eller månad...
Sophie, ni finns i mitt hjärta och mina tankar varje dag och stund. Jag har inte skrivit på jättelänge, inga ord känns tillräckliga, jag får inte fram något att låta "bra". Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för er.
SvaraRaderaKram Sandra A ❤️
Det där inlägget hamnade jag också på för någon vecka sedan och bröt ihop ❤❤❤
SvaraRaderaInte förrän det allra hemskaste händer så fattar man hur bra man hade det innan! Vi är nog bortskämda, hemska saker ska inte hända här hos oss. Det är inget vi funderar på. Men så händer det och då får man sig en tankeställare. Vi är många som fått oss en tankeställare efter vad ni gått igenom. Sådana vardagsproblem som du räknade upp den 17 september 2012 finns det fortfarande de som gnäller över, de som inte läst din blogg!
SvaraRaderaDet är ett av många inlägg som satte sig direkt när jag började följa din blogg! Tårarna tränger på, klump i magen o bröstet!
SvaraRaderaNä man vet verkligen inte vad morgondagen kommer med ;(
Brutalt, så brutalt!
All kärlek o kramar till er <3 /Anna
När jag går igenom bloggen och skriver ut den till dig, så blir jag så tagen av alla fina inlägg. Du har skrivit så oändligt många om kärleken till barnen, du skriver att tiden med barnen är viktigare än alla materiella saker och där står många kloka ord. Nej, vi vet aldrig vad framtiden ger oss och därför är varje dag med barnen en gåva. Med bloggen ger DU alla en gåva, gåvan att lära oss se vad vi har.
SvaraRaderaDet inlägget tillsammans med ett par till du skrivit innan olyckan har jag läst många gånger och tänkt på hur orden man skriver ena stunden kan få en sån "tyngd" sekunden efter. De orden måste ju helt plötsligt bli som en spark i magen när verkligheten blev så grym!
SvaraRaderaStor varm kram
Mia
Vad ska man säga?:-( Skulle vilja ge dig en kram.
SvaraRaderaVi är lika på så många sätt du och jag. Ett knasigt förflutet, och sen den långa väntan på barn. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Känns som om jag är född till att vara mamma..
SvaraRaderaTog oss sju år att få vår Moa. Tre ivf och fem hormonbehandlingar. Alla misslyckades.
Sen så gick jag ner i vikt och då blev hon till helt plötsligt.
Vet inte varför men du fick mig att vilja dela med mig av det. Läser din blogg varje dag, våndas med dig för din enorma förlust, men blir också varm av alla goa Tekla inlägg....
Du är en inspiratör!
Kram!
<3 kram Linda
SvaraRaderaEn sanning alldeles för svår och omänsklig för att vara på riktigt. En vardag som aldrig någon ska behöva leva. Händelser som ingen människa någonsin ska behöva vara med om. Aldrig någonsin. Och jag vågar inte ens försöka röra vid några känslor, jag blir livrädd direkt... Och som mamma jag är, jag är så ledsen, så otroligt ledsen, från botten av mitt hjärta. Tårarna som trillar varje dag för er, är tårar av ilska över livet, över hur livet blev! All kärlek! //Sofie
SvaraRadera