En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 14 oktober 2013

?

Älskling, vad hände?
Varför lirkade du dig ur min hand?
Varför sprang du ifrån mig?
Mitt lilla hjärta, vad hände?

Nu är du där.
Jag är här.
Så såå långt ifrån varandra.

Jag mår så illa utan dig.
Så illa.

Idag sa jag till Henrik:
- Nästa gång du och Tristan letar mask till fisket häruppe, så kolla här vid stugan, såg massor nyss.

???

Vad händer med mitt huvud?
Tristan har aldrig varit med i stugan.

Människor försöker trösta...
"Han är alltid med dig"
"Han finns i ditt hjärta"
"Du har era minnen för alltid"
"Ni ses igen, han väntar på dig"

Men dom vet inte.
Förstår inte.
Hur skulle dom någonsin kunna det?
När jag inte ens själv förstår?

JAG VILL KRAMA MIN ONGE NU!!
Nu nu nu.
Ge tillbaka honom nu.


7 kommentarer:

  1. Ja det är svårt att förstå, vet helt ärligt inte om jag förstår, för jag tror att om man förstod skulle det bli lättare att uthärda.
    Så förbannade lätt att säga saker för att trösta, ibland blir det till tröst och ibland blir det till ilska istället.
    Men man får intala sig att dom menar väl, åtminstånde de flesta. Puss o Kramen

    SvaraRadera
  2. Nä jag kan inte iheller förstå!!Ingen kan förstå riktigt hur ni mår mer än dom som varit med om liknande händelse!så e det!!Ingen kan känna riktigt hur ni känner..Man tycker det är hemskt..Man har klump i magen och en klump i halsen ..Gråter!!Så hemskt och orättvist... !!Hur har ni det då.ONT ! .Uch finner inga bra ord!!Vill bara säga att jag tänker på er och kramar om å om igen.skickar Varm kram / christel

    SvaraRadera
  3. Vet inte vad jag ska skriva eller säga.
    Orden går rakt in, sitter med min frukost och tårarna rinner.
    Varför, denna eviga fråga ...
    Ger dig en varm kram iallafall!!!

    / Emma

    SvaraRadera
  4. Nej, vi kan aldrig någonsin förstå hur du känner. Vi kan bara ana en mikroskopisk del av din smärta och sorg. Bara jag tänker tanken på att förlora någon av mina barn, då knyter sig magen och ögonen kan tåras. Hur ska vi någonsin kunna förstå hur er verklighet är?

    Alla vill säga något fint, något som kan lindra sorgen lite. Men att säga "han väntar på dig" eller "du har dina minnen", det blir nästan som ett hån. Här sitter vi andra med våra barn och du ska nöja dig med minnen? Nej, det är en brutal verklighet som jag aldrig trodde skulle drabba så kärleksfulla och fina föräldrar. Jag kommer aldrig någonsin att förstå vad som hände. Kram mitt hjärta.

    SvaraRadera
  5. Kan inte tänka mig mitt liv utan mitt barn. Bara hon har feber mår man psykiskt dåligt.det ni får gå igenom är inte mänskligt och det ska inte få hända, det är brutalt !!! Inget kan ersätta den kärleken , ingenting . Vill så gärna kunna hjälpa på något sätt. Lilla Tristan , jag kände honom inte och ändå bär jag med mig minnet av honom varje varje dag. Stor kram .

    SvaraRadera
  6. Brutalt!!
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera