Ser jag det?
Ljuset i tunneln?
Har jag hopp om en "normal" tillvaro igen?
Framtidstro?
Tunga frågor.
Luddiga och splittrade svar.
Nej, jag ser inte nåt ljus i tunneln.
Däremot ser jag i mitt mörker, mina ljus runt omkring mig.
Tekla är mitt ljus.
Henrik är mitt ljus.
Mamma, pappa, Malin, Danne, Erik, Martin, Mormor, Morfar, Greger är mina ljus.
Resten av vår familj i Värmland är vårt ljus.
Alla mina underbara vänner är mina ljus.
Alla mina bekanta och obekanta är mina ljus.
Men mitt största ljus, det som får mig att fortsätta att andas varje dag, är min tro, att jag en dag kommer att sitta med min älskade Tristan i min famn igen.
Tills dess måste jag överleva för Tekla.
Jag är hennes mamma också.
För Henrik.
Jag ska bli hans fru.
Precis som Tristan önskade.
Men nej, livet blir aldrig som vanligt igen.
Jag blir aldrig hel.
Kanske aldrig glad igen.
Men jag måste fortsätta att leva.
Med massor av hjälp.
Av familj, vänner, mediciner och terapi.
Jag vet inte hur framtiden ser ut för oss.
Vi fattas en i vår familj.
Nej, jag ser inte ljuset i tunneln.
Men jag ser överlevnad.
❤❤❤❤❤
SvaraRaderaStyrkekramar! /Linda Jensen
SvaraRaderaDu är så klok, modig och tapper min fina vän. Jag är full av beundran, du kämpar och du försöker allt vad du kan, inte en gång har du get upp för Tekla och Henriks skull. Vi finns alltid hos dig och jag hoppas innerligt att de ljusa stunderna blir fler allt efter tiden går. Tristan är med dig och ja, ni kommer att kramas igen<3
SvaraRaderaJag är övertygad om att du kommer få träffa Tristan igen <3 kram JEN
SvaraRaderaPå något vis så berörde du en annan del av mig med det här. Jag har gråtit många tårar över Tristan, över er, men det här blev så jäkla brutalt. Överlevnad. Ta hand om er, vårda minnen och skapa nya, blanda och ta fram ibland.
SvaraRaderaDet är det som får mig att fortsätta andas oxå, min starka tro på att det finns något som vi inte riktigt förstår. Något större och där, där på 'andra sidan' får vi förenas med våra älskade barn igen. Till dess måste vi kämpa för våra älskade barn som finns här, dom har en tung ryggsäck att bära. Du ger så mycket kärlek till din nära o kära runt om dig och även till oss 'okända', du är en fin människa. Kram från Pia, Alexandras mamma
SvaraRaderaTänker på er dagligen! Svårt & sätta sig in i vad ni tar er igenom.. försöker men det är otänkbart.. kan inte sluta följa ert sorgearbete, måste få ett tecken att ni fortfarande andas & kämpar! Hoppas av hela mitt hjärtat att ni hittar en väg i livet som får er framåt i sorgen & hittar sättet & fortsätta andas utan Tristan.. Tristan väntar tsm med era anhöriga i himlen.. tills dess tar de hand om er juvel.. <3//
SvaraRaderaVill bara säga att jag tänker på dig /er varje dag..Du e så fantastisk duktig på att skriva Shopie!!När jag läser din blogg stängs allt annat av å jag lyssnar på ditt brustna hjärta..Gör så ont..Skickar en massa styrke kramar.till dig/er../ christel
SvaraRaderaJag kan inte sluta läsa din blogg, du skriver så fantastiskt om ert sorgearbete och väldigt gripande. Som jag sagt innan känner vi inte varandra men du verkar vara en fantastisk människa och jag önskar er verkligen all lycka och stort grattis till ert bröllop, ni förtjänar verkligen det bästa. Det är härligt på något konstigt vis att höra av dig igen och du har många kända och okända varma kommentarer och hejjare. Kram på er Med vänlig hälsning, caisa
SvaraRaderaDu kommer se ljusare igen, jag lovar dig. Du kommer aldrig glömma men det kommer vändas till att du ser mer positivt. Du kommer känna riktig lycka igen.
SvaraRaderaDet tar sin tid.
Folk sa till mig det jag säger till dig men jag trodde inte på det alls. Men nu vet jag att de hade rätt.
Många kramar