Vad vore jag, utan min blogg?
Den ger, så mycket mer än den tar!
Ni ger så mycket tillbaka till mig.
Tack för all er kärlek, tack!
Jag bloggar vidare...
På mina villkor givetvis.
När jag vill.
Hur jag vill.
Varför jag vill.
Kommentarer som upprör mig publiceras inte.
Mail som upprör mig svaras inte på.
Delete!
Tänk efter...
Sätt dig ner och verkligen tänk efter, vad jag bär i mitt bagage.
I mitt minne.
I mitt hjärta.
På min näthinna.
Jag begär inte att människor ska förstå.
För det vi lever i är oförståbart.
Obegripligt.
Ofattbart.
Overkligt.
Det jag begär dock är respekt och hänsyn.
Jag tror inte heller att någon egentligen menar något illa.
Men vi har inte alla uppfostrats på samma vis.
Somliga har inte uppfostrats alls.
Somliga besitter inte känslan, möjligheten att se utanför sig själv.
Somliga pratar först, tänker sen.
30 fantastiska kommentarer med kärlek.
1 kommentar/mail med annat, och allt raseras.
Jag välts omkull, när jag knappt var stående innan.
Ja, det är priset jag betalar, för min blogg.
Det är mitt val.
Jag har själv gjort det valet.
För jag behöver min blogg.
Allt jag önskar, tänk efter före...
Ibland är det bättre att bara vara tyst.
Jag ska inte, men en del av mig skulle vilja publicera några av mailen, så att ni förstod vad jag pratar om.
Men jag ska inte.
Jag raderar och glömmer.
Låter min energi gå till annat.
Än en gång till alla som ger kärlek, Tack!
Till er, som tittar till mig och håller koll på min andning, Tack!
Kärlek till dig <3 /Anna
SvaraRaderaUnderbara starka du!
SvaraRaderaDu är fantastisk och jag verkligen respekterar och ärar din blogg.
Din finaste Tristan var en helt underbar pojke som genom din blogg lever vidare.
vill bara sända en fin dikt till dig och du kämpa vidare.
Låt inte de som inte förstår få makt över dig.
Min sorg är 33 år men din är endast några månader.
All kärlek till dig och din fina familj!
kram änglamamman Susanne
Änglabarn med guld i vingen
flyg över himmelen och lek
högt över de jordiska tingen
där du är finns inget svek
Fyll dig av kärlekens nektar
berusa dig i dess atmosfär
drick så mycket du mäktar
av vinet med kärlekens bär
Lek med de ulliga molnen
hoppa runt och omslut dig av dem
de hör till de himmelska tingen
där i ditt himmelska hem
Änglar ska vakta dig noga där
de ser till att din dag blir fin
alla där har dig innerligt kär
du behöver ej rädas ungen min
Änglabarn med guld i vingen
ingen kan skada dig något mer
min saknad den känner ingen
jag tror du från himmelen mig ser
En dag ska vi mötas igen
när regnbågen syns i det blå
då möter du mig på vägen
och vi får omfamna varandra vi två
Änglabarn med guld i vingen
flyg över himmelen och lek
högt över de jordiska tingen
där du är finns inget svek
Åh så fin dikt, blir alldeles rörd! Vi är många okända medmänniskor som bryr oss om dig Sophie och din familj. Hämta kraft från oss när du är svag och som du själv säger deleta dem som stjäl din energi! Massa kramar♥♥♥
RaderaBlogga vidare kära du, om du stärks av det! Jag känner inte dig, vet inte vem du är, knappt hur du ser ut. Jag halkade in på din blogg genom en länk och jag kollar till er lite då och då. Ingen skall någonsin behöva leva med denna sorg, det är inte så livet skall vara. Detta låter knäppt men du hjälper mig, det är inte ofta jag har dåliga dagar med min 8 månaders flicka, men igår var det en sådan dag. Och då tänker jag på dig, det ger mig styrka att le genom gråt och gnäll. Ibland är man så trött på att inte få gå på toaletten ens utan att hon tjuter men när dessa få tillfällen kommer så tänker jag på att jag är sjukt lyckligt lottad så jag uppskattar din blogg, den hjälper mig. Jag låter sjukt egoistisk just nu, det inser jag, för inte skall väl du behöva genomlida detta för att underlätta för mig, som du inte ens känner. Men du gör det. Så fortsätt skriv, inte för min skull (även om jag är medveten om att detta inlägg låter så) utan skriv om DU behöver. Gråt om du vill, skrik om du vill, be folk fara om du vill. Jag hade gjort det, och jag hade inte skämts det minsta! Ger det någon form av tröst så ska du fortsätta och skit i vad alla andra tycker, tänker eller skriver! Jag tänker på dig och din familj, med de varmaste lyckönskningar önskar jag er ett så gott nytt år.... Som ni bara kan... Tristan hade haft det bäst hos er, men försök finna tröst i att han nu gör det han tycker bäst om hela tiden i himlen. Om det var att äta tonvis med godis, kolla på emil i lönneberga tills ögonen blir fyrkantiga eller något annat skoj, så gör han nog det just nu. Och åren i himlen är betydligt kortare. Så även om du i din sorg finner tiden oändlig så går det i ett naffs för Tristan innan ni ses igen. Varm kram till er
SvaraRaderaKämpa på, ett andetag i taget... Och som du skrivit att Tristan sade att hans farfar kunde höra er, tror du inte Tristan kan höra er oxå nu?! Det tror jag! <3
SvaraRaderaGör det som känns bäst gör dig/er, glöm inte bort dina egna åsikter, tankar och känslor. Strunta i alla andra.
Ta hand om er så bra ni kan.
Kärlek och många kramar till dig från en annan mamma... <3
Jaaaaa så skönt att höra;-) att få titta till dig/er varje dag. Se om ni andas,och lilla Tekla! Jag älskar att se inlägg med Tekla att hon mår bra! Det känns som om man känner er mer än vad jag gör, men jag känner för er så det gör ont i hjärtat.
SvaraRaderaHelt sjukt att man kan bli så berörd men det går inte en dag, jag inte tänker på er!
Med kärlek, respekt och omsorg!
Jennie
Härligt Sofie! Tror som du att du behöver skriva av dig och peppas. Det negativa trycker ner dig för stunden men i slut ändan gör det dig starkare och ännu mer fokuserad på hur du vill ha det. När en sä här hemsk sak händer är det lätt att leta efter syndabockar men faktum är att det kunde hänt vem som helst. Du stod inte och sms:ade med ryggen mot spåret. Små barn är så jäkla oförutsägbara, en sida som man både älskar och fruktar med de små. Jag har själv en son i Tristans ålder, han är inte stilla en vaken sekund. Det händer något hela tiden och han är pÅhittig med sina "hyss". Det där med att lyssna är inte alltid prio ett har jag märkt... Det som hände dig kunde hänt vem som helst, låt ingen tuta i dig något annat. Kram på dig!
SvaraRaderaJag är glad över Ditt beslut att hålla denna ventil öppen. Så att jag kan fortsätta komma hit och titta till Dig. Se att Du fortfarande andas. Titta till Tekla och se hur hon växer och gror. Att Ni håller huvudena över ytan. Kärlek till Dig och de Dina, Sophie❤❤
SvaraRaderaKramar
Tänker på dig och er ofta! Det ni går igenom är rena tortyren. Och det finns alltid människor som ska lägga sig i på ett dåligt sätt, och det är så fruktansvärt att DE inte förstår bättre. Som sagt tänker på er...
SvaraRaderaHar läst din blogg ett tag nu. Du verkar vara en fantastisk person och mamma. Ställ inga andra krav på dig själv nu än att orka andas stund för stund. Du klarar det. För att du måste. All beundran och styrka att klara av de små små stegen sänder jag dig. Vi är många som läser och berörs av din uppriktiga och viktiga blogg. Du skriver om det overkliga så att det blir verkligt och berör oss ända in i märgen. All styrka och värme från en annan mamma
SvaraRaderaFina Sophie, tack för att du delar detta med oss... Så trist att vissa människor inte tänker efter innan de häver ur sig saker. Men låt det bara rinna av... Jag tänker på er ständigt och tittar in här just för att se att ni fortfarande andas. All värme och tankar till er! Kram Cathrine
SvaraRaderaDu berör mig Sophie! Jag tittar in på din blogg dagligen, oftast flera gånger varje dag.
SvaraRaderaDet här är första gången som jag kommenterar.
Så glad att du fortsätter att blogga! Kämpa vidare och strunta i dom som stjäl din energi.
Stor kram!
Så rätt, alla människor har inte uppfostrats eller kanske inte heller fått den empati som gör att de sen heller inte kan ge den. Det finns alltid en anledning till att människor inte kan visa empati, förståelse osv, ofta ligger det en sorglig historia bakom, så därför -ta det inte personligt, det är nog mest synd om dem...de vet inte bättre.
SvaraRaderaHoppas din jul var så pass bra som det under omständigheterna gick att ha, önskar er allt gott, dig och din fina familj. Kram Camilla
<3 <3 <3 kramar
SvaraRadera/malinrj
Fina Sophie,
SvaraRaderaför mig är du stark som en oxe i ditt mammahjärta, och dina ärliga ord är både tunga av sorgen och smärtan, men också av all din klokskap. Jag blir så berörd och dina ord formar min vardag.
<3
Självklart kollar vi till dig... <3 Känner inte dig, men jag kikar in här nästan dagligen. Det du och din familj har varit med om borde ingen behöva genomlida. Du har lärt mig att ta vara på livet på ett annat sätt, man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Varmaste styrkekramar till dig och din familj! <3
SvaraRaderaDu är så klok min fina vän, du gör det som känns rätt för dig. Din blogg är fantastiskt fint skriven, både innan olyckan och efter. Jag satt i dag och läste i din blogg, håller även på att skriva ut som du vet och det är SÅ mycket känslor som går genom mitt hjärtat och huvud när jag läser om Tristan och Tekla. Allt vävs ihop och dina tankar är så kloka, du resonerar så bra och dina barn får så mycket gränslös kärlek.
SvaraRaderaDu tog inte barnen för givet innan ni drabbades av detta fruktansvärda, du skriver många gånger om hur lyckligt lottad du är, hur ni uppskattar tid med barnen och att inget materialistiskt kan ersätta det. Ni gav Tristan allt ni kunde och er korta tid tillsammans är unik, det ser man lite extra nu när man ser tillbaka. Skriv du, det hjälper dig i din process och du har fått hundrtals föräldrar att tänka på vad de har inte ta saker och ting för givet. Önskar fler vore så kloka och kärleksfulla som du och Henrik är, då skulle alla barn få ha det så bra.
Delete på negaviva mejl och kommentarer, ingen energi på det hållet. Vi andra ska hjälpa dig att ta ytterligare ett andetag och att hålla huvudet ovanför ytan.
Kärlek till er <3
SvaraRaderaAll omtanke, all stark energi jag kan uppbåda för att ge dig lite sinnesfrid, om så bara för en minut.
Jag kan inte, och kommer aldrig kunna, ens förstå lite av allt du och familjen måste ta er igenom.
För hur gör man.
Hur tar man sig igenom en vardag, en dag, ett liv, en framtid där ens barn inte finns närvarande.
En framtid där en utav sina älskade skatter saknas.
Hur gör man.
Jag vill ge er all kärlek.
Jag känner er inte, jag snubblade över till din blogg av en händelse och sedan dess läser jag allt du skriver.
Jag älskar att du låter tristan på detta sättet leva vidare.
Att du modigt och ärligt delar med dig.
Jag har två skatter, Julia och Alice.
Julia lika stor som Tristan och Alice blir två i maj.
Mina skatter.
Det finaste jag gjort.
Det vackraste jag vet.
Att mista någon utav dom hade varit mig o-övervinneligt.
Kanske fel ord... Men att mista dom skulle vara outhärdligt.
Min bonus pappas systersons dotter, 14 år, dog på samma sätt som din Tristan.
Detta är nu fyra år sedan.
Tåget kom... Hon pratade med sin pappa Johan i telefonen när tåget kom.
Han slapp åtminstone se men han hörde..
All kärlek till er!!
Kramar Maja
Http://rundvandring.blogspot.com
Dit val glädjer mig Sophie, för jag tror att det är bra för dina tankar och känslor att få komma ut i skrift och precis som Susanne skriver så lever din älskade pojke vidare i denna blogg och vi är genom den många som tänker på både er och honom varje dag. Jag hoppas att vi alla tänker till innan vi skriver och tar en funderare på vad vi själva skulle vilja och orka läsa om vi var du och vad vi själva skulle få kraft och kärlek av. Tack Sophie för att du delar med dig.
SvaraRaderaVarma kramar Lina, en bloggläsare och medmänniska
Kärlek till dig fina Sophie!
SvaraRaderaJulia
Jag har varit dålig på att kommentera, grämer mig för jag brukar inte ha svårt att formulera mig. Nu tappar orden liksom kraft...
SvaraRaderaMen jag läser, grubblar, förundras liksom du över människans plumphet.
Jag är glad att du fortsätter skriva, ingen skriver som du Sophie!
Ett hjärtslag i taget <3
Jag läser här varje dag. Påbörjar kommentarer men det blir så futtigt. Härromdagen kom Life is a highway på radion och jag och min 5-månaders kille dansade järnet och jag mellan tårarna viskade jag att nu dansar vi med Tristan! /L
SvaraRaderaDu är en klok kvinna min vän, men det visste jag ju redan. Det är du som bestämmer, helt o hållet! Det är på dina villkor som bloggen existerar! Är glad över ditt beslut.
SvaraRaderaMånga varma kramar denna regniga dag.
Puss från Krellan <3
Jag vill bara sända en stor kram. Tänker på er/dig.
SvaraRaderaSå skönt att du inte låter de okänsliga styra över dig, endast du vet vad som är bäst för dig och vad du vill och kan göra.
SvaraRaderaTerapi är jätteviktigt i din situation, så fina Sophie, gör det som känns rätt ♥.
Tyvärr så minns man de okänsliga orden, de biter sig fast i minnet och det är svårt att inte ta det åt sig.
Du är klok som fortsätter med det som känns bra ♥
Kramar till er alla, Ewa