Ibland (inte ofta) får jag mail eller kommentarer från människor som upprör mig.
Deras ord är okänsliga och klumpiga.
Saknar helt taktkänsla - fingertopp-känsla.
Gränsen mellan medkänsla och nyfikenhet är ibland hårfin.
Eller inte?
Borde inte vara.
Jag känner i alla fall skillnaden direkt.
Bloggen är min ventil.
Min terapi.
Er respons och kärlek fyller på mitt syre.
Ger mig ett andetag till.
Hjälper mig att ta ännu ett simtag.
Men börjar nu ställa frågan:
- Är det värt det?
- Klarar jag att fortsätta?
Jag delar med mig av mitt innersta.
Mitt barn dödades framför mina ögon.
Jag har begravt honom.
Min Tristan.
Lever inte längre.
Han äter inte frukost med mig längre.
Jag kan inte krama honom mer.
Jag kommer inte lära honom att läsa och räkna.
Han kommer aldrig få sitt första jobb, eller lägenhet.
Jag ska istället ta hand om hans grav.
Plocka bort ruttna löv.
Se till att ljuset alltid är tänt.
Det är min verklighet nu.
Blogga eller inte?
Halva byn läser min blogg...
Hur ska jag kunna skola in Tekla på dagis?
Hur ska jag kunna möta alla föräldrar?
Jag är livrädd.
Jo, vi får fantastiskt mycket kärlek och stöd...
Men ni vet...det finns alltid några!
Några som bara ser livet ur sin synvinkel...
Några som bara är nyfikna...
Vi uppskattar all kärlek, omtanke och medkänsla vi får.
Ni som ger det, värmer oss och lyfter oss.
Sluta inte!
Men alla mail och kommentarer med allt annat, bland annat frågor undanbedes!
Ha lite respekt, tack!
Funderar vidare på det här med bloggen ett tag till...
Man slutar aldrig förvånas över människans sätt att agera, både på gott och ont...men jag förstår verkligen din tanke, fortsätta blogga eller inte. Ibland vill man kunna utestänga vissa människor från att läsa samtidigt som man vill att den ska va öppen för att andra ska kunna ta del av ens liv. Framförallt när man använder den som ventil, på nåt sätt får man bara ventilerat om man vet att alla som vill kan läsa det. Så känner jag iaf när jag skriver...
SvaraRaderaAtt skicka nyfikna frågor o klumpiga kommentarer till en redan hjärtekrossad mamma...då kan man lika bra låta bli för det visar bara brist på sympati o omdöme!
Jag följer er i din blogg, för att du berör mig, ditt sätt att skriva rör mitt hjärta som jag aldrig trodde att en människa jag inte känner skulle kunna göra! Sophie, du får mig varje dag att vilja bli en ännu bättre människa, medmänniska o framförallt en ännu bättre mamma!
Du har lärt mig så mycket genom din blogg!
Har även läst dina tidigare, befinner mig just nu på 2010.
Ert öde har verkligen berört mig o jag skänker er en tanke varje dag, så därför vill jag tacka dig. Tack Sophie för att du har valt att dela med dig av ert liv till oss <3 /Anna
Du känner inte mig, vi har aldrig träffats. Jag bor en bit ifrån er och det var jag som kände igen er på ikea. Jag personligen är här inne och tittar till dig varje dag. Varför vet jag egentligen inte... Ert öde har berört, det är så nära, jag har en pojke i samma ålder. Jag vet bara att jag måste kika in och se så att du fortsätter andas. Jag förstår inte varför människor sprider dålig energi runt omkring sig?! Jag vet bara att det alltid kommer finnas idioter. en id'e är kanske att stänga bloggen för allmänheten så att du måste godkänna de som får läsa. På så sätt kan du behålla de som stöttar och stärker och porta de som tar energi istället för att ge. Jag tror verkligen att ditt skrivande är bra för dig och tycker du ska fortsätta med det. Det är många fina människor som läser dina ord och respekterar dig Sophie! Tvi för de utan hyfs och folkvett. Detta är din blogg och du kanske väljer att aldrig besvara vissa frågor och det har du all rätt till för här inne är det du som bestämmer vad som skrivs i inläggen. Ingen annan!!!!!!!
SvaraRaderaHåller med<3 Jennie
RaderaKunde inte sagt det bättre själv, kram!
RaderaValet är ditt, det är din blogg! Det är viktigt för dej att få ha en "ventil", då ska du ha det! Det är väldigt tråkigt att vissa inte kan respektera det. Om de inte gillar det du skriver så kan man ju undrar varför de överhuvudtaget bryr sej eller ens läser...? Varför de orkar lägga krut på att "oja" sej...?
SvaraRaderaJag har sagt det till dej innan, jag säger det igen - jag tycker du är modig, på många olika sätt. Det är beundransvärt, i er svåra situation. Alla tråkiga negativa kommentarer säger egentligen mer om de personerna än om dej, eller hur?
Du har viktigare saker lägga din ork på.
Ge dem ingen tid eller tanke.
Förstår dig kära shopie!!Skänker all kärlek och värme som finns /Stor kram christel
SvaraRaderaTänkte som ovanstående person, gör det till en skyddad blogg, där du själv bestämmer vem som får läsa eller inte! Bloggen är för din skull, inte för allmänhetens. Kram
SvaraRaderaMänniskor som mår dåligt vill ofta "gotta" sig i andras olycka, ställa opassande frågor osv, allt för att plocka ut det snaskigaste så att de kan känna att nån har det värre än dem. Försök att se på dem som patetiska och ägna dem sedan inte mer tanke. Eller lösenordsskydda dun blogg. Jag vill dig det bästa set kan du iaf lita på. Kram Pia Åberg
SvaraRaderaMed största respekt för dina funderingar kring bloggen och jag bara hoppas att du hittar en lösning där du känner att dina behov av att ventilera kan uppfyllas.
SvaraRaderaJag tycker att du är så bra, Sophie, helt fantastisk i denna gruvliga situation.
Jag fortsätter att tänka på er varje stund och sänder er min kärlek denna annandag jul.
<3
Känner dig inte heller, men som en skrev tidigare så fastnade jag och berördes så, från en mamma till en annan, och måste också titta till dig, veta att du fortfarande kämpar. Gränsen mellan medkänsla och nyfikenhet borde inte alls vara hårfin, och de som mer är nyfikna saknar de basala värderingarna som moral och empati, se det som deras förlust Sophie. Låt inga energitjuvar stjäla, det är det sista du behöver.
SvaraRaderaAngående om du bör fortsätta blogga tycker jag du ska ta ställning till om det stjälper mer än hjälper eller tvärtom. Oavsett val ska det ju vara för din egen skull. Jag tänker på er flera gånger per dag. Er alla tre. Massvis med kramar/Camilla. Mamma till tvillingar.
Din blogg är otroligt fint skriven Sophie, jag har sagt det förr och det tål att sägas igen - du har verkligen skriftens gåva. Jag har en förhoppning om att du en dag skriver en bok, kanske med hjälp av dina blogginlägg, som kan hjälpa andra föräldrar och anhöriga som hamnar i detta fruktansvärda. Dina ord går rakt in i hjärtat och alla som har barn förstår varje tanke och känsla du förmedlar.
SvaraRaderaVi har förr pratat om att inte ta skit, sådana människor kan hålla sig borta och man skalar av från vänlistan. I internetvärlden är det inte lika lätt att hålla mindre begåvade människor borta. Du kan välja att låsa bloggen eller så väljer du att bara trycka på "delete" när sådana inlägg, mejl och kommentarer dyker upp. Dessa människor finns överallt, ibland närmare än man trodde. Det ENDA som är rätt är att göra det som känns rätt för DIG. Är bloggen din ventil och ger dig mer tillbaka än vad en och annan dum kommentar och fråga gör, så fortsätt som du gör.
Du har allas vår respekt oavsett hur du gör hjärtat, det finns inga rätt eller fel. Du vet var jag finns, kram.
Tack Emilia för dina ord! Du har förmåga att utrrycka det som jag o säkert många med mig känner!!
RaderaKära Sophie!!
Mina tankar går till dig varje dag o jag hoppas så innerligt att du ska få kraft Och ingenting annat från dem i din omgivning!
Kraaaaam och värme till dig/er!!!
Marie
Jag känner inte dig, men tittar in ofta. Någon skrev i sin kommentar att det känns som om man vill titta till dig. Så känner jag också. Det som drabbat er berör, långt in i själen. Att kika in blir ett sätt att bry sig om, skänka en (många!) tankar och önska att just idag är set lite, lite ljusare för dig och din familj. Om bloggen ska vara öppen eller ej känner du bäst själv - vad du än beslutat väljer du rätt. Många kramar från Bea
SvaraRaderaDu ska göra det som känns rätt för Dig, Sophie. Det är ju alldeles förfärligt att det finns människor som "gottar" sig i andras olycka. Men tyvärr är inte den siste idioten född än....
SvaraRaderaDet är DIN blogg, DU bestämmer. Som flera andra här har kommenterat, du kan ju alltid lösenordskydda den. Då har Du kontrollen om vem som är inne och läser.
Tänker så på er❤
Varma kramar till Dig Sophie
Sophie, det är DIN blogg, DIN ventil, DIN terapi DIN DIN DIN...... ingen annans. Det är du som ska få energi av denna blogg och inte bli av med energi. Jag är övertygad om att du finner svar på vad som är bäst för er.
SvaraRaderaKram Sandra A
Jag läser inte bloggen varje dag men ..jag sörjer med er hela tiden ändå...jag läser inte heller så mycket kommentarerna utan mer vad Du skriver Sophie.....så jag är inte så insatt i vad som skett här men jag blir upprörd om det finns människor som inte kan se värdet i att en annan medmänniska delar sina tankar och känslor. Vill man inte läsa det så kan man ju låta bli. Jag tycker att det är såååå modigt av dig att dela ditt innersta och att skriva har du alltid varit fenomenalt duktig på så jag tror att denna bloggen givit mycket till många, att DU givit mycket till många Sophie!!! Orkar du fortsätta skriva så gör det och strunta i vad andra som inte har förståelse tycker och tänker, radera inlägg som du inte vill ha, det är din blogg. Orkar du inte fortsätta så fortsätt skriva på annat sätt. En bok kanske? Jag älskar dig Sophie! Du är en fantastisk människa och jag finns här alltid! Från en Fis till en annan!
SvaraRaderaDin blogg har berört mig och hela mitt väsen känner för er. Jag känner inte dig men tänker på dig varje dag. Du har genom dina ord fått mig att bli en bättre tålmodigare mamma och medmänniska! Stora kramar
SvaraRaderaDu berör något oerhört med dina ord, många många är vi som sörjer med er på något sätt, även vi som inte känner er. Dagligen tänker jag på Tristan, på dig o din familj. Läser bloggen för att jag bryr mig, låter kanske konstigt men vill veta hur ni mår, kanske skänka lite styrka o kärlek om det går. Veta att ni orkar fortsätta andas...Kommer aldrig fråga något om olyckan, läser inte av nyfikenhet el för att få detaljer om den. Hoppas de andra läsarna känner samma, bloggen är din och det är otroligt starkt o modigt av dig att dela med dig av dina innersta känslor. Därför blir jag extra arg om någon skriver opassande saker, blir som att strö salt i ett öppet sår. De människorna borde skämmas!! Fortsätt om du mår bra av det, annars inte. Kommer sakna dig om du slutar, men det viktigaste är vad som känns rätt för dig o dina nära. Stor kram till dig/ Caroline W
SvaraRaderaDet finns så många känslomässiga analfabeter!
SvaraRaderaÄven dessa berörs säkert av er sorg och hanterar den utifrån sin förmåga. Enklast är alltid att lägga det utanför sig själv och på någon annan.
Försök att inte lägga någon energi på dessa människor om du kan.
Var egoist och fokusera på det som är viktigt för er och ger er kraft. I mina ögon är du så modig och stark.
Var rädd om dig Sophie! Ständigt i mina tankar<3
//Emma
Fy. Blir bara ledsen över allt du får uppleva, känna, bemöta som inte hjälper, stöttar, lindrar... Det gör ont i mig att inte kunna "skydda dig" från det onda... Och ändå... Jag kan aldrig riktigt sätta mig in i allt du (ni) går igenom Sophie. Önskar att vi hellre diskuterade trotsålder, eskimokids och vardagliga småbarnsproblem. Jag ber för att ge dig styrka. Ge er styrka. Styrka att överleva. Styrka att en dag leva igen. Trots saknaden av den finaste Tristan. Det är inte rättvist Sophie. Tänker på dig/er. ❤
SvaraRaderaJag är en av de många mammor som läser din blogg, ofta utan att kommentera. Känner att jag idag vill ge dej en kram och lite styrka att fortsätta simma. Jag tänker liksom flera andra sagt här: gör det du vill o behöver för att du ska orka andas, ta ett steg, fortsätta simma. SKRIV - du har en makalös förmåga att klä känslor, upplevelser och händelseri ord, men alla måste inte få läsa. Skydda din blogg, skriv en dagbok, mail till dina nära eller vad som funkar.
SvaraRaderaOch precis som flera har skrivit, överallt finns tyvärr empatilösa människor som tar mer än dom ger :( Sålla! Deleata. Ta bort.
Massor med kramar från ännu en av alla de mammor som du berört. Även mitt liv och jag har ändrats sedan jag började läsa din blogg. Jag Vill Vara världens bästa mamma o människa. Så bra jag kan. Som Du
/ Helena
Vill skicka en stor styrkekram till dig! Kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det ni går igenom. Försök skaka av dig de mail och kommentarer som kommer från empatilösa människor, de är inte värda din energi. Hoppas du kommer fram till vad som känns bäst för dig, kom alltid ihåg att det är din blogg och att du skriver för din egen skull, ingen annans. Det du skriver berör så många, vi är många som bryr oss om er, fast vi inte känner varandra. <3
SvaraRaderaJag känner inte dig Sophie. Men varje dag går jag in och kollar din blogg för att se att ni andas. Jag läser din blogg för att jag kan inte låta er leva med denna smärta själva. Jag vet att det inte hjälper er att jag läser din blogg, men för mig känns det som att jag delar er smärta, och på ett konstigt vis känns det bra. Jag vill inte att ni ska leva "ensamma" i denna fruktansvärda händelse. Jag vill vara med och ge några fina, starkande kommentarer till er. Jag vill hjälpa till, jag vill dela er sorg och framför allt ser hur fina ni är och hur ni kämpar vidare. Jag hoppas och önskar att bloggen fortsätter så minnet av er fina fina Tristan lever vidare även här.
SvaraRaderaJag sänder er tusentals kramar
/Malinrj (tvåbarns mamma)
Ps!! Tyvärr finns det "idioter" överallt, försök att inte ta åt er av deras åsikter och kommentarer.
Ni vet att ni är bäst för era barn <3
Gör det som ni vill och det som känns bäst för er och strunta i vad alla andra tycker och tänker!!! Kram
Blir så ledsen när jag läser om vad det finns för folk. Förstår ju nyfikenheten, men inte att man kan vara dum och skriva dumma mail mm... Det är ju så fruktansvärt ert öde, varje mammas/förälders absolut värsta mardröm...så hemskt. Förstår oxå dina känslor över att skola in er lilla flicka mm...är ju nackdelen med att bo i en liten by där alla känner alla... Med bloggen så måste du ju göra det som känns rätt för DIG. Skit i vad alla andra tycker eller lös det med inloggning för dem du vill ska kunna läsa om du vill det. Det viktigaste är ju hur du mår. Försök att inte bry dig om vad alla andra tycker och tänker. Gör det som känns bäst för dig.
SvaraRaderaKänner dig inte men tänker på dig/er flera gånger varje dag och gråter med dig. Stor styrkekram till dig från en annan mamma, Kajsa <3
Goa Sophie, jag förstår helt o hållet din känsla. Alla, precis alla, kan läsa din ventil. På ett sätt är det bra då många tar åt sig och förändrar sina liv till det bättre. På ett annat sätt är det mindre bra då mail och kommentarer snor energin som du behöver som allra mest just nu.
SvaraRaderaJag håller med många som skrivit tidigare. Jag tror att bloggen är viktig för dig/er, den ger er styrka. Du får sätta det hela på prent, skriva av dig, ventilera. Jag tror att det är en viktig bit i ert sorgarbete. Men att folk ska förstöra det hela känns inte ok. Att skydda din blogg med lösenord är en lösning, en annan är att skriva dagbok eller tankebok. För skriva ska du, det är du grymt duktig på. Som skrivits tidigare, en bok i framtiden ser jag som en helt naturlig grej, du är självklar på den biten.
Oavsett ditt val så stöttar jag i vått och torrt. Finns här när än du är redo för promenad och kramar. Tycker om dig otroligt mycket min vän. Stora kramar från Krellan
Är en av alla som läser utan att kommentera.. Hoppas du väljer det som känns rätt för dig, men att läsa din blogg ger mig så mycket. Jag vet att både jag och många andra ser dig som en stor förebild, en stark kvinna som delar av sig med sin styrka genom bloggen. Jag kan läsa mellan varje rad vilken otroligt bra mamma du är, och kärleken till dina barn kan nog ingen missa.
SvaraRaderaFler borde läsa din blogg och bli tacksamma för det dom har, ta tillvara på nuet och sluta gnälla om småsaker. Jag önskar att jag på något bra sätt kunde beskriva vad du gett mig och min mammaroll..
Hoppas ni fått en så bra jul som möjligt och att det nya året blir så bra som det kan bli .
Kram!
Jag brukar inte heller kommentera men läser varje dag och känner så med er. Sedan den dagen olyckan skedde (innan jag visste att bloggen fanns) har jag tänkt på er varje dag. verkligen varje dag. Jag har två barn i samma åldrar som dina oh olyckan och bloggen har fått en att förstå att det är ett ögonblick som krävs för att livet ska förändras. Jag (och efter att ha läst kommentarerna till detta inlägg) och många med mig har genom din blogg insett hur viktigt det är att njuta av VARJE stund man får med sina barn för man kan inte veta när det inte går att få fler stunder.
SvaraRaderaMajoriteteten som läser, känner så starkt för er utan att ha träffat er, men om minoriteten får dig att må ännu sämre tycker jag absolut att du ska lösenordskydda din blogg, men sluta inte skriv!
Massor med kramar.
Men usch, jag får alldeles ont i magen av att läsa att folk lägger ner tid på att skriva elaka saker till dig. Vad får de ut av det, du lever ju redan i en mardröm, hur kan man vilja göra dig ännu mera ont?
SvaraRaderaFinns det någon i din närhet, som du litar på, som kan granska inlägg och mail åt dig? Ta bort de elaka kommentarerna, släppa igenom de som ger dig minsta lilla energi?
Sköt om dig, andas, ett andetag i taget. Låt livet utanför vänta, det hinns med i sinom tid. Det är du och sorgen nu. Det tar tid, det får ta tid.
Kikar in här ibland och tänker på er ofta. Så många gånger har det varit jobbigt att läsa dina rader och tårarna har runnit. Blir så berörd av ditt sätt att skriva om saknaden och sorgen av er älskade son och storebror. Många varma kramar Elin A
SvaraRaderaJag är en av många som efter er förfärliga förlust hittat hit till din blogg. För att som någon tidigare skrev, titta till er, se så att ni fortsätter andas och hur ni tappert hanterar er vardag. Vi kan aldrig förstå hur ni kämpar men jag är så tacksam för att få ta del av dina tankar och känslor. Det kommer alltid finnas personer som av nyfikenhet läser och ställer frågor och jag hoppas att du har styrka att ställa dig över dem. Sen om du fortsätter med bloggen eller ej är det bara du som kan bestämma och jag är övertygad om att du fattar rätt beslut . Att få följa dig och din familj trots er förfärliga situation nu ger mig styrka i min vardag då tålamodet tryter. Du verkar vara en fantastisk mamma och en oerhört stark kvinna. Vi har i min lilla familj ett ljus i fönstret som vi så gott som varje dag tänder för er Tristan. Jag hoppas att ni klarar av att kämpa vidare för varandra för Tekla och för er Tristan. Styrke kramar till er
SvaraRaderahittar aldrig rätt ord att skriva, finns det rätt ord?!
SvaraRaderasimma, andas, andas ett andetag till...gör det som känns rätt för ER ang bloggandet.
skit i, ja SKIT i alla idioter, stäng ute dem för de är inte värda att bli ledsen eller arg för.
DU är en inspiration till att ta vara på varje andetag!!! Dina varma, ömma ord om dina fina fina barn, simma, simma, simma, andas, andas, andas!!!
VARMA STORA STYRKEKRAMAR!
Det gör så ont. Ert öde gör så förbannat ont i mig. Kan ju inte på långa vägar förstå hur ont det gör i Er.
SvaraRaderaVi känner inte varann, men vi bor i samma by. Här finns så mycket som påminner om tragedin med Er lille Tristan. Det är så hemskt. Jag tänker på Er många gånger varje dag. Jag läser din fina blogg flitigt och det känns alltid skönt att se att du har "huvudet över ytan". Det Du skriver går rakt in i själen på mig.
Tänk om det fanns nåt jag kunde göra för att spola tillbaka tiden, tänk om jag hade kunnat säga nåt för att ge Er lite hopp om framtiden. Jag är så innerligt ledsen Sophie ...
Ni finns i mina tankar. All styrka och respekt till Er.
Varma kramar<3
Åh, fina du man kunde ju hoppas att du skulle slippa giriga och nyfikna mäniskor som vältrar sig i andras olycka!Det räcker det du har att bära.Tänker på dig ofta och finare mamma får man leta efter.Du får mig att tänka efter 2 ggr, hålla mina små extra hårt i handen, att njuta av det lilla.Du skriver så fint och berörande.Ta hand om dig och din lilla familj och försök att njuta av din lilla Tekla.massor av kärlek och kramar Diana
SvaraRaderaSophie du behöver inte vara livrädd , alla som träffar dig måste känna rädsla för hur dom ska tackla mötet , jag känner så, vill så gärna krama dig/er och kanske räcker det, för jag finner inte ord för vad du går igenom. Kramar, kramar i massor
SvaraRadera