Idag spinner tankarna mycket kring känslan av ensamhet.
Att trots alla underbara människor runtomkring mig, känna mig ensammast i världen.
Jag är ensam.
Jag är ensam i min sorg.
I min saknad och längtan.
I min depression och panikångest.
Ingen sörjer likadant.
Eller i samma tempo.
Ingen känner exakt likadant.
Man är aldrig i samma fas.
Och ingen förstås precis.
För att vi är olika människor.
Därav denna ständiga känsla av ensamhet.
Jo, det hjälper till viss del att prata om det med andra.
Inte gömma sig.
Våga visa sina känslor och berätta om sina tankar.
Men vi är alla på olika ställen i livet.
Eller i sorgen.
Därav denna obehagliga känsla av ensamhet.
Ensamhet.
En av dom värsta känslorna jag vet.
Ingen vet.
Ingen tror.
Men jag är så ensam.
Och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att inte känna så.
Jag gör allting "rätt".
Jag har min familj.
Jag går i terapi.
Jag pratar, pratar, pratar med alla olika slags människor och vänner.
Jag tänker.
Jag känner.
Jag skriver.
Jag umgås.
Ändå denna äckliga ensamhet.
Tristans mamma, jag hör dig. Jag lyssnar på dina ord. Jag önskar jag kunde gripa tag i dig i din ensamhet, ut i ljuset. Min mamma sa alltid, att i dom svåraste stunderna är man alltid ensam. Din känsla, fast du har många omkring dig. Fast jag inte känner dig, försöker jag hålla dig. Kram
SvaraRaderaNär vi hade svårt att få barn och åren gick utan att det blev några, så kände jag mig helt ensam. Alla blev gravida och för oss hände inget. Jag sökte mig ut på internet och hittade många fina vänner som var i samma sits och plötsligt kände jag mig inte så ensam längre.
SvaraRaderaDet går ALDRIG att jämför något med det ni går igenom, jag hoppas bara att du kan få prata med någon som vet vad du går igenom. Vi andra kan aldrig stötta dig, eller förstå så mycket som någon i samma situation kan. Aldrig kan jag säga "jag förstår" Sophie för det kommer jag aldrig kunna göra. Men du ska veta att du aldrig är ensam, vi är alltid hos dig <3
Kram!!
SvaraRaderaSophie, jag vet inte om jag själv hade velat ta emot råd från andra. Blogg hade jag med all säkerhet skrivit. Att skriva har alltid varit min tröst. När jag gick till psykolog för min ångest fick jag några råd. Jag ger dom till dig. Nu är detta kanske inget för dig, och det är ju också helt ok. ( förlåt men jag är ett typiskt mellanbarn, med stor vilja att medla och fixa). Det första rådet var att när jag fick min ångest, sätta mig ner där jag befann mig, (om det var möjligt). Och högt för mig själv i detalj beskriva min omgivning. Exempelvis, "jag sitter på en vitmålad trästol, på ena stolsbenet är färgen avskalad,på golvet ligger en randig matta. rött, blått och grönt, bredvid mattan finns en liten röd fläck av jordgubbssylt, osv. Med lite träning hjälpte detta mig, att för stunden lätta lite på ångesten. Det andra rådet var att föra noggranna anteckningar över in dag. Vilka stunder på dygnet kändes det "lättast"? Hur kände jag mig precis innan ångesten? hur kändes det efteråt? Fanns det någon gång ångesten var "lättare" att hantera? och vad hade jag gjort då? (anteckningarna följdes upp i samtal för att kunna se ett mönster och om det fanns något jag kunde göra för bemästra ångesten bättre. Att bli kapten över min ångest som hon uttryckte det). Det tredje rådet var "time out". Dom dagar när jag absolut inte kunde sluta tänka, fick jag "time out". Vi började med fyra minuter. På dom minuterna fick jag göra vad jag ville, läsa högt ur en bok, ringa EON, vattna blommorna långsamt, vad som helst, men under dom minuterna var det vila från tankarna som plågade mig. För mig som behövde vila min trötta hjärna, hjälpte detta. Jag började även med Yoga, för mig blev det också ett aningshål och något att koncentrera mig på. (har bra tips om du vill) Kram
SvaraRaderaSophie, jag vet inte om jag själv hade velat ta emot råd i från någon annan. Blogg hade jag säkert skrivit, att skriva har alltid varit en tröst för mig. När jag gick till psykolog för min ångest fick jag följande råd och jag tänker ge dom till dig. Nu kanske detta inte är något för dig,och det är ju också helt ok. Det första rådet var att när jag fick min ångest sätta mig ner där jag befann mig, (om det var möjligt) och högt för mig själv beskriva min omgivning. Exempelvis, " Jag sitter på en vitmålad trästol, på ena stolsbenet är färgen lite avskavd, på golvet ligger en randig matta, rött, blått och grönt, vid sidan av mattan finns en liten röd fläck av jordgubbssylt, osv. Efter lite övning hjälpte detta mig att distrahera min ångest. Det andra rådet var att föra noggranna anteckningar över min dag. Fanns det vissa stunder på dygnet som var "lättare", hur kände jag precis innan ångesten, hur kändes det efteråt. Fanns det någon gång ångesten var lättare att hantera, och vad gjorde jag den gången. Detta följdes upp i samtal för att kunna hitta ett mönster i min ångest och för att hitta ett sätt att hantera den bättre. Att bli kapten över min ångest som hon uttryckte det. För dom där dagarna när jag absolut inte kunde sluta tänka fick jag "Time Out". Vi började med fyra minuter. Under dom minuterna fick jag göra vad jag ville, läsa högt ur en bok, ringa EON, vattna blommorna långsamt. Under dom minuterna var det vila ifrån tankarna. För min trötta hjärna var detta en hjälp att vila i sorgen. Ett annat hjälpmedel för mig var Yogan som krävde min koncentration och också erbjöd vila ifrån tankar. Kram
SvaraRadera