Det var inte såhär livet skulle bli.
Livet skulle inte se ut som det gör nu.
Utan dig.
Ett liv med så mycket smärta.
Du är mitt allt.
Och jag orkar inte utan dig.
Du är min anledning.
Anledning till att andas.
Jag är trött på att orka och kämpa, utan dig vid min sida.
Det gör så ont i hjärtat och hela kroppen att gå in och läsa på din blogg. Jag får panik och hela min kropp blir kall. Jag vill inte läsa, men samtidigt kan jag inte låta bli. Vill inte veta att något så hemskt kan hända ett barn. Hur något så hemskt kan hända en föräldrer. Vill inte se alla bilder på Tristan och förstå att han inte finns mer. Denna glada, fina pojke. Och jag tänker om det gör så ont och skapar så mycket ångest för mig som inte känner er, hur ont har inte du..? Jag förstår att du känner dig ensam, fast du inte är det. Vill bara att du ska veta att fast jag inte orkar gå in här varje dag, så är ert öde för evigt fastnaglat i mig. Tänker ofta på er och Tristan, men jag kan ju inget göra. Er saknad är vad den är och även om den förhoppningsvis avtar lite så kommer den alltid finnas där. Jag sätter allt mitt hopp till alla därute som är övertygad om att själen finns kvar. Den fysiska kroppen är borta, men ens energier finns kvar. En energi som känner samhörighet med oss som finns kvar, men inte samma saknad.
SvaraRaderaMalin Sävstam som förlorat två barn i Thailand vände sig till Yogan för att hitta sätt att hantera smärtan och saknad. Kanske det kan vara bra att få tömma kroppen på minnen och rensa på det som gör så ont. Ibland orkar man inte bli konstant påmind, utan för att gå vidare kanske det är bättre att stänga av minnena tills den dag man orkar möta dem igen. Ta vara på de dagar du känner dig stark, för att orka möta de sämra dagar. All kärlek/ Evelina
"Mamma, hur mycket älskar du mig?"
SvaraRadera"Åh som havet med alla fiskarna, stranden och himlen
till himlen och tillbaka"
"Och om jag inte fanns, skulle du älska mig då också?"
"Åh jag skulle alltid älska dig."
"Men om du inte kunde se mig och jag inte kunde se dig"
"Jag skulle ända älska dig min lilla pojke"
"Men var skulle du vara om du inte såg mig?"
"Jag skulle vara bredvid dig, jag skulle kunna lukta mig till dig"
"Mamma, jag älskar dig"
"Jag älskar dig också. Alltid."
En mamma
Det gör så ont i mig, hur känns det då inte i dig? Fina ongen <3
SvaraRaderaNej, det var verkligen inte så livet skulle bli för dig och din familj. Men du har på något sätt orkat kämpa hittills och jag tror du orkar vidare, med Tekla som inspirationskälla. Du tror ju att Tristan väntar på dig, det är en fin tro att ha. Kram!
SvaraRaderaHan är där vid din sida <3
SvaraRaderaÅh det gör så ont i mej att läsa din blogg ändå måste jag. Din vackra Tristan finns hos dej och vill att du kämpar.
SvaraRaderahåller med Emilia. Det är inte mänskligt det du får kämpa med. Vilken gripande och fin dikt , Ellen
SvaraRaderaJag känner inte dej, men tittar till dej här på bloggen ibland. För att se så att du är ok. Jag har en son i Tristans ålder, jag kan inte föreställa mej den smärtan ni måste bära. Jag har inte kommenterat tidigare, inget som jag skriver kan på nåt sätt lindra, det vet jag. Men från en mamma till en annan vill jag bara ge dej en varm kram.
SvaraRaderaDet gör så ont, denna saknad! Varje morgon när jag vaknar hugger det mig som en kniv rakt genom hjärtat, hon är död! Jag vill inte vara kvar här, jag vill till henne! Orkar inte en dag till! Ändå går jag upp, på med masken för att klara ännu en dag av vardagliga ting och jobb. Sen är det äntligen kväll, tar med mig min ständiga följeslagare numera, ångesten, och kryper i säng och tänker: ännu en dag har gått, en dag närmare. Att förlora ett barn är omänskligt och outhärdligt, saknaden växer för varje dag, ännu en dag utan vårt älskade barn. Hur vi överlever? Vi har inget val.
SvaraRaderaKärlek till dig Sophie/Pia
Tristan vill att du kämpar vidare. Han har det bra uppe bland de andra fina änglarna, det är jag övertygad om.
SvaraRaderaMånga kramar
Er älskade Tristan. Tänker så på er. Kramar om från Malin ♥
SvaraRaderaKram
SvaraRadera
SvaraRadera"Ett steg i sänder och en tro
att detta liv får ha en bro
en bro över tid och över rum
där år och dagar ryms i en sekund
Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig
Av alla tecken man kan få
Från nån vars klocka slutat slå
Lyser det starkaste just nu
För lugnet som jag fått hade du
Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig
När tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig"
Sonja Aldén