Tankar från sängkanten...

Jag är här.
Kvar.
Andas.
Överlever.
Har sååå mycket kärlek runt mig.
Så många fantastiska människor, som värmer mig varje dag.
Ändå är jag så svart inuti.
Ändå måste jag medicinera, för att kunna finnas till.
För att kunna ta ett andetag till och ännu ett.
För att komma ur sängen.
Försöker distrahera mig med trädgårds-arbete (det lilla som finns), bär-plock och saftning, också försöker vi inreda färdigt vårt nya hem, målar om gammalt och fixar och trixar.
Älskar att så mycket saker kommer från farmor & farfar, mormor & morfar! Så mycket mer själ, hjärta och betydelse i det då.
Ska visa er sen.
Har en riktigt cool sak, som jag fått av morfar.
Men ni kan få tjuvkika på en av mina nya favoriter nu, min jordglob, som jag fått av morfar. Den fick han i 50-årspresent, för många år sen. Visst är den underbar?


Också har jag fått en gammal tallrikshylla från farmor, behövs lite "snyggare" tidningar i den bara!


Imorgon ska vi fortsätta sätta upp lite hissgardiner och lampor i fönsterna, och en ljuskrona som Henrik spraymålat ikväll.
Före:


Efter:


Också har vi Henriks bror med familj nere på besök från värmland, så det blir mycket kusin-mys också.

Nu ska jag försöker utesluta surret av negativa och destruktiva tankar i mitt huvud, trycka på stopp-knappen.
Andas in genom näsan, ut genom munnen. Sakta, igen och igen...

Nope, allt min hjärna vill är att tänka på, oroa sig över och få panik på är gravstenen...
Ja, den är på gång.
I princip färdig.
Lite som ska färdigställas nästa vecka.
Jag är rädd.
Nervös.
Panikslagen över att behöva läsa hans namn på den.
Samtidigt har jag panik över att han inte har nån sten än.

Mitt lilla hjärta, nu ska jag sova, med din snutte hos mig som varje kväll.
Måste sova...
Andas in din snutte och sluter ögonen...