En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 10 maj 2013

Sju och en halv...

Jag kan verkligen inte förstå att jag har överlevt snart åtta månader utan dig.
Jag förstår inte.
Du är inte här.
Min älskade Tristan, jag har så ont utan dig.
Jag saknar dig.
Det är outhärdligt.
Jag saknar att hålla om dig.
Jag saknar att höra din röst.
Jag saknar att höra dig kalla "maaaamma" det högsta du kan.
Jag saknar att göra "köttabullar" åt dig minst två gånger i veckan.
Jag saknar att tjata på dig, att du ska gå och kissa, när du står och kniper och hoppar nervöst av kissnödighet.
Jag saknar att sitta i soffan på kvällen och hålla din hand, "fjela" lite på dina underbara fingrar.
Jag saknar att ha ditt huvud mot kind, så att jag kan känna ditt mjuka hår och andas in din ljuvliga doft.
Jag saknar att prata med dig, svara på dina frågor.
Jag saknar att titta på Blixten och Herbie.
Jag saknar att bygga lego med dig.
Jag saknar att leka med alla dina bilar varje dag.
Jag saknar att ligga hos dig i sängen och läsa godnattsagor.
Jag saknar att lyssna på dina låtar hundra gånger om dagen.
Jag saknar att höra dig säga "aj lab jo" till mig.
Oh herregud, vad jag saknar dig!

Såhär ska livet inte vara.
Du skulle vara hos mig.
Jag har längtat efter dig hela mitt liv.

Min älskade onge - hur ska jag kunna fortsätta utan dig?
Du är mitt bästaste!!




29 kommentarer:

  1. Åh fina Sophie❤
    Jag känner din saknad ända in i min själ....
    Jag önskar att jag hade makten att förändra.
    Massor av kärlek till Er❤❤
    Kramar

    SvaraRadera
  2. Nej, det kan verkligen inte vara meningen att det ska vara såhär. Din saknad gör ont i mig, kan inte föreställa mig djupet av smärta hos dig. Tänker på dig dagligen.

    SvaraRadera
  3. Tack för att du är här igen, jag har tänkt på dig och varit härinne varje dag. Vi finns här för att dela med oss av lite styrka! Kram Mian

    SvaraRadera
  4. Fy fan, det skär i mitt hjärta att läsa dina ord. Klump i halsen direkt, tårarna kommer o svämmar över.

    Det är inte rätt, allt är helt fel!! Så jädra fel!! Varför? Jag kan inte fatta o kommer aldrig göra heller! ALDRIG!

    Du är en stark kvinna Sophie. Jag beundrar verkligen dig o din styrka genom detta. Att du orkar skriva här på bloggen o dela med dig till oss andra, orkar andas sakta men säkert, orkar...

    Skickar styrka i överflöd, allt jag har!! Du behöver den mkt, det vet jag. Kämpa älskade vän, kämpa.

    Massa kramar från Krellan

    SvaraRadera
  5. Kämpa fina du<3

    SvaraRadera
  6. Finner inga ord ;(
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  7. Nej, livet skulle inte alls bli så här. Vem kunde ana att smärtan kunde bli så stor för någon?
    Jag undrar också många gånger hur du orkar, hur alla föräldrar som mister sitt barn, hur klarar man det? Men på något märkligt vis så kan man överleva det, det svåra (omöjliga?) är ju att leva livet vidare, inte bara överleva för dagen. Du är tapper Sophie. Love You.

    SvaraRadera
  8. Åh vad jag önskar jag kunde göra något...

    SvaraRadera
  9. ❤❤❤❤❤❤

    /malinrj

    SvaraRadera
  10. Så starka ord! Din sorg och saknad skär i mitt hjärta. Och jag bär dig - om så på avstånd - varje dag. <3

    SvaraRadera
  11. Din sorg och saknad efter Tristan skär i hjärtat att läsa. Tänker på dig och skickar styrkekramar! /JEN

    SvaraRadera
  12. Kram kära Sophie <3 Mina tankar är hos er hela tiden...

    Ulle

    SvaraRadera
  13. Jag kan känna men inte känna så som du. Många stora hjärtan och kramar till dig ♥

    SvaraRadera
  14. Man har helt enkelt inget val. Överlevnadsplikt för dom barn man har här på jorden.
    Kärlek till dig och din familj Sophie, vi är många som delar samma smärta<3
    Kram Pia

    SvaraRadera
  15. Tänker så på er och på vad ni tvingas gå igenom. Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  16. <3 <3 Jag finner inga ord. Skickar en avlägsen varm kram. - Maria

    SvaraRadera
  17. Fruktansvärt det ni måste leva med. Fruktansvärt ont att ens tänka tanken att ens barn lämnar sina föräldrar. Ni finns i mina tankar varje dag trots att vi inte alls känner varandra. Dina ord och dina erfarenheter gör att jag är så tacksam för livet med mina barn. Jag kan inte förstå hur mycket ångest det är att leva utan sitt barn. Det måste göra så jäkla ont, kan inte förstå. Kram. / Jess

    SvaraRadera
  18. Dere er i mine tanker hver dag <3
    Kram Bente

    SvaraRadera
  19. Det är så fruktansvärt fel och det gör så så ont att läsa... Stor stor kram till er alla. Kajsa i Malmö

    SvaraRadera
  20. Kärleken du känner för dina barn genomsyrar hela den här bloggen.
    Tack för att du gör mig mer medveten om att man ska försöka leva i nuet. Tack för att du delar med dig.

    All kärlek.

    SvaraRadera
  21. Neej det ska inte vara så! Dina ord bränner i kroppen för man anar din smärta. Tack för att du är tillbaka, har saknat dina fina men tunga inlägg. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  22. All världens styrka till dig!! Skickar en sån där kram där man står kvar extra länge och bara håller om...
    /Helen

    SvaraRadera
  23. "Jag har längtat efter dig hela mitt liv"

    Den meningen fick mig att fullständigt bryta samman. Jag kan inte läsa detta inlägg utan att tårarna forsar nerför mina kinder och smärtan blir så tydlig som den nu nånsin kan bli för oss utomstående. Och sen den meningen, den säger allt! Din saknad, längtan och sorg är så oerhört stark och genomträngande.. Vilken förmåga att uttrycka känslor du har Sophie!

    Jag tänker på dig varje dag, tänker på hur du måste kämpa för varje minuts överlevnad, tänker på er fina Tristan som fick en så kort stund på jorden men oj vad den ongen var älskad, efterlängtad, trygg och lycklig den stunden!


    Stor varm kram
    Mia

    SvaraRadera
  24. Kramar kramar om å om igen..Livet e bra orättvist../ christel

    SvaraRadera
  25. Så fint skrivet, så sorligt allting, så orättvist. Har fortfarande svårt att förstå. Tänker fortfarande att det inte är sant och att han kommer igen. Stora kramar Ronjas mamma.

    SvaraRadera