Jag vet i efterhand att jag inte kunde åka med i hans ambulans.
Jag vet att han var borta.
Han var död direkt.
Han var borta, när jag kom fram till honom.
Jag vet att dom ändå gjorde återupplivningsförsök i ambulansen.
Jag vet.
Jag vet massor av svar.
Men inga svar lindrar min ångest eller min skuld.
Han är mitt barn.
Min plats är hos honom.
Det spelar ingen roll vad nån annan bestämmer.
Jag har fött honom, han har legat inuti i mig.
Jag skulle vara med honom där också...
Ja, jag satt hos honom på spåret.
Lämnade honom inte en sekund.
Jag var hos honom, när han lämnade detta liv.
Han vände sig om.
Vi tittade på varandra, när tåget körde på honom.
Det sista han såg var mig.
Men det ändrar inte mina känslor.
Jag är hans mamma.
Jag skulle varit med honom hela vägen...
Finner inga ord❤❤
SvaraRaderaÄlskade onge<3 älskade du<3
SvaraRaderaÅÅÅÅh ångest! Dina ord går rakt in i hjärtat och gör fysiskt ONT i min mage! Vilka bilder, vilka tankar och vilken enorm sorg du bär på!! Du var med honom från början ända till slutet, jag är helt övertygad om att han kände det även om mina ord är så otroligt fattiga..
SvaraRaderaKramar dig genom rymden och tillbaka
Mia
Ser framför mig bilden du målar upp och får ont i magen, det du varit med om är den värsta av mardrömmar. Men en sak är jag säker på efter att ha följt dina ord och det är att du var/är den bästa mamman man kan tänka sig. Tristan fick så oändligt mycket kärlek hos er, förstår att det inte betyder något för dig men svikit honom det har du inte gjort. Önskar att du slapp denna ångest och smärta och att fina Tristan fick vara hos er. Stor kram Caroline W
SvaraRaderaÅh lilla Tristan. Jag är själv mamma till två små barn, en som ska fylla 2 och en som ska fylla 4. Kanske är det därför jag känner så med dig fast jag inte vet vem du är. Mer än att du är Tristans och Teklas bloggande mamma och att du bara kan krama ett av dina barn.
SvaraRaderaTröstlöst. Jag förstår att du inte har något val men jag beundrar dig för att du fortfarande orkar andas och finnas.
Älskade Shopie!!!Tänker på dig varje dag å finns för dig vännen!!Gör så ont ont ont att du skulle behöva vara med om det värsta som kan hända en i livets gång..Är så lessen..Gör så ont..finns inga tröstande ord...Älskade vännen..stor styrke kram /christel
SvaraRaderaDina inlägg går rakt in i hjärtat, tårarna rinner över. Finner inga ord, det gör bara så ont!! Allt är så ofattbart, så fel!! Ser allt detta hemska framför mig, varje förälders mardröm. Detta lever du med varje dag, om och om igen. Sista blicken...min mage krampar av bara tanken....
SvaraRaderaFörstår att du tampas med frågor o funderingar varje dag, saker du vill ha svar på. Återspelar händelseförloppet för att hitta svar, bearbeta...
Det gör ont i mig att veta hur du kämpar, varje dag. Brottas med ångest, mörker, uppgivenhet...Du är enormt stark i mina ögon. En kämpe! Jag beundrar dig Sophie!
Många strykande kramar från mig.
Tänker på dig/er varje dag.
Puss Krellan
Kärlek o kramar i massor <3 /Anna
SvaraRaderaKram, Kram, Kram till dig.
SvaraRaderaÈva
Din blogg har en otrolig dragningskraft på mig, trots att jag gråter varenda gång jag läser dina ord. Precis som alla andra här önskar jag att jag för en enda sekund kunde lätta din smärta, lindra din ångest och svara på någon av dina frågor. Jag önskar att du för en kort stund ska få finna ro i den grymma tillvaron som du tvingas leva i. Jag återkommer till dig gång på gång för att jag hoppas att vi som läser bloggen på något sätt kan stötta eller hjälpa dig, ge dig lite hopp. Jag önskar att den fysiska smärtan jag känner när jag läser betyder att du känner lite mindre smärta i just den stunden.
SvaraRaderaJag är övertygad om att Tristan vet att du under hela hans liv gjorde allt för att han skulle känna sig älskad, trygg och sedd, och han vet att du var med honom så länge du kunde den där fruktansvärda dagen.
Stor kram
Så overkligt det du beskriver. Vill bara i denna stund ge dig en varm kram <3 orden räcker inte till. /JEN
SvaraRaderaJag läser dina ord och med din gåva att beskriva, ser jag denna brutala händelse framför mig. Jag mår illa och gråter, och jag bara önskar att jag kunde hjälpa dig att bära.
SvaraRaderaJag läser varje dag. Jag tänker på dig varje dag. <3
Fina Sophie! <3
Det är så fel, SÅ fel. Varför ... Det finns inget därför. Bara livets mest brutala sida som visar sig. Varje gång jag ser sophies änglar tänker jag extra mkt på dig, att det som hänt er är bland det brutalaste jag någonsin hört. Saknad gör så ont, många av oss har ngn vi saknar, som inte finns med oss, men ens barn .. Fel ordning, inte hur livet ska vara, bara så fel ..... En i programmet sa "tiden läker inte alls sår, men såret gör mindre ont" .. Jag önskar jag kunde spola fram tiden så ångesten fått släppa lite, bara lite .... Jag är så ledsen för er skull, mitt hjärta värker bokstavligen dagligen för er. Kramar genom rymden.
SvaraRaderaUsch! Nu gråter jag igen..
SvaraRaderaDessa små detaljer du delat med dig av i små portioner sedan september i bloggen är så fruktansvärda att försöka leva sig in i..
Tristan, lille Tristan.
Kram!