Låg gömd under sängen, otröstlig!
Jag tröstade och kramade dig.
Vi låg sked på sängen länge, höll om varandra och gosade, innan du till slut, gick med på att äta lite.
Pyttipanna med stekt ägg, det var det sista du åt till lunch.
Du drack kiviks svart vinbärsdricka till.
Sen satt du i pappas knä länge, medan han försökte installera ditt nya datorspel om dinosaurier, som jag köpte på loppisen.
När pappa sen körde till jobb satte du dig hos mig istället. Vi valde ut och beställde ett par nya kavat vinterstövlar åt dig.
När du tyckte det blev tråkigt gick du till vardagsrummet och tittade på Mulle Meck bygger bilar på tv:n och somnade plötsligt.
Du var så söt, där du somnat i fåtöljen att jag var tvungen att ta en bild. Mina sista bilder på dig.
Sen bar jag över dig till soffan, för att du skulle sova lite skönare.
När du vaknade var du ledsen.
Jag tröstade dig länge, du satt i min famn.
Du ville inte ha mellanmål, men frågade en stund senare efter "mus-kex" (tom&jerry-kex)!
Det fick du.
Tänkte att du inte mådde riktigt bra, kanske höll på att bli sjuk, eftersom du sovit middag.
<3
SvaraRaderafrån ida
<3
SvaraRaderaTänker på er mer eller mindre varje dag, trots att jag inte känner er. Jag har också barn i era barns åldrar och det gör att det lika gärna kunde varit jag som gick igenom det fruktansvärt ofattbara ni tvingas vara mitt i. Man kan inte förstå men jag försöker tänka mig in i er situation, era förtvivlade känslor och den panik ni måste känna. Tänk att en vanlig dag kan omkullkasta allt det som nyss var bra och vanligt. Mitt i allt det tunga gissar jag att din vetskap om att er och Tristans dag var en bra dag innan olyckan hände. Att han fick massor av kärlek och omtanke. Jag tänker på er när mina barn har jobbiga dagar och jag blir arg på dem. Er berättelse får mig att stanna upp och tänka till.
SvaraRaderaDe bilder du Sophie bär på din näthinna är jag så ledsen för att du tvingas leva med. Jag hoppas så att alla de människor ni har i er närhet fortsätter "ta hand om er" även när tiden gått. Att alla förstår att era sår alltid kommer vara mer eller mindre öppna. En kompis till mig som förlorat sitt barn har berättat att hon ville att omgivningen skulle finnas där och våga prata, fråga hur det är (trots att man vet att det är kass) och att prata om barnet istället för att undvika det av rädsla för att såra. Hon sa att det sårar mycket mer när folk inte pratar om hennes förlorade son för både han och Tristan måste få leva vidare inom och med oss. Det viktiga är inte vad man säger, var inte rädda för att säga fel saker, det är mycket bättre att säga något eller att ge en kram. Så sa hon...kanske känner ni annorlunda.
Jag funderar också över hur jobbigt det måste vara att ge sig ut bland folk och jag hoppas att de som bor där ni bor men som kanske inte känner er, ändå visar sin medmänsklighet och visaratt de vet så att ni inte behöver känna att det pratas "om" er istället för "med" er.
Era bilder berör så, vilka underbara barn ni har! Som sagt, det kunde hänt oss eller någon annan som också lever det liv ni levde. Barn lever farligt, det vet vi alla och olyckan kan tyvärr komma när man minst anar det. På det viset är livet läskigt att leva. Det har ni fått uppleva och det går inte en dag utan att jag önskar att jag kunde lindra er smärta.
Varma kramar från en medmänniska och mamma.
Fy. Tårarna bara rinner. Än en gång får man bekräftat att sånt här kan hända och har hänt en helt vanlig familj... Det blir så påtagligt. Jag finner inga ord. Det skär i hela kroppen och jag är så ledsen för er skull. Kan så klart inte fatta hur ni känner och mår... All respekt till er...Vilket helvete ni har... Stackars stackars...
SvaraRaderaAll värme till Er.
Kram <3 <3 <3 <3
Gråter hejdlöst....alla känslor behövde komma ut igen...Det gör så ont...
SvaraRaderaFina Tristan, han sov så gott...Önskar jag kunde spola tillbaka tiden...
Kärlek till er <3
Tårarna slutar inte rinna, känner så väl igen mig när du beskriver er dag. En helt vanlig dag med en trotsig liten kille..så fint att ni låg sked, myste, kramades. Han var en djupt älskad pojke, det märks. Åh om ändå er smärta hade kunnat lindrats, om livet inte varit så grymt. Bara skriv du, terapi är bra. Kan inte sluta läsa även om det gör lika ont varje gång och det hugger i bröstet när jag läser. Ni finns i mina tankar dagligen, kram Caroline
SvaraRaderaSå fin, så älskad, så saknad.
SvaraRaderaDet gör ont i mig att läsa. All styrka till er!
Du skriver o berätta på ett sätt som e så fint samtidigt som de bara skär i hjärtat o tårarna går inte o hålla tillbaka....
SvaraRaderaMånga många kramar till er
Åsa
Åh Sophie.... Tårarna bara forsar, så brutalt orättvist. En vanlig dag med kiv, kärlek och vardagsgrejs, senare svart obeskrivlig smärta panik sorg... Det är så fruktansvärt hemskt.. Det är så fel att ni inte har fått behålla er fina Tristan. Så mycket kärlek. Ni finns imina tankar varje dag, jag bär med mig er i mitt hjärta varje dag.
SvaraRaderaMassor av värme och kramar
<3 <3
Jag känner inte dig eller din Tristan men jag får en klump i halsen när jag läser detta(kan inte gråta på jobbet) Du är en underbar mamma! Tristan kommer alltid vaka över dig <3
SvaraRaderaMalin, Belgien
Jag kan bara läsa & tänka... sitter på jobbet & följer ert fruktansvärda öde :´( öpnnar någon munnen nu så kommer jag gråta igen! jo jag gråter , min kollega blir orolig & undrar vad som står på ?! jag visar ...han läser... ser att han gör mig sällskap! vuxna karln , ja han gråter åxå :´( sen säger han : min bror var iallafall 40 år när han åkte till himlen! vf måste gud ta den lilla fina killen åxå :/ Tusen Styrke Kramar till er <3
SvaraRaderaLilla lilla Tristan... Vilken fin dag ni verkar haft. Precis som alla andra dagar säkert. Så mycket kärlek du ger dina barn, världens finaste mamma till just dina barn<3
SvaraRaderaJag kommer finnas här..Hur lång tid du än ta på dig mellan inläggen.
Stor stor styrkekram till er alla tre<3
Kram Cecilia
Kan bara hålla med... En helt vanlig dag i en småbarnsfamiljs liv, som slutade så fruktansvärt grymt och tragiskt. Livet är så oerhört skört, det ni gått igenom får oss alla att förstå att man aldrig, aldrig ska ta något eller någon för givet. Vad morgondagen eller till och med de närmaste timmarna bär med sig vet ingen... Ta hand om er!
SvaraRaderaVarför ska en familj drabbas med en så onödin olycka tänker på er varje dag o läser din sida för att få kraft att själv veta hur skört livet är gråt skrik gör allt för att tömma ut er ilsa i kroppen ta nya friska andetag för att orka en liten stund till kramar till er alla
SvaraRaderaTårar rinner!!Det gör så ont å är så orättvist!!Skickar änu fler styrkekramar om å om igen!!!christel
SvaraRaderaDu skriver så vackert och så smärtsamt att jag blir mycket rörd och försöker förstå men det är svårt ändå.
SvaraRaderaVarför skall man behöva mista sitt lilla barn?
Varför skall dessa minnen vara de sista?
kramar om dig!
änglamamman susanne
Älskade ni :-(
SvaraRaderaJag känner inte dig, har varit inne på din blogg flera gånger, blir lika ledsen och berörd varje gång. Har själv två barn. Det som hänt er är så orättvist. Kram på dig! Maria
SvaraRaderaLäser dina inlägg om och om igen...först gråter jag av smärtan i dina ord och ju fler gånger jag läser dem så kan jag t o m le lite åt den kärlek du förmedlar. Hoppas att mina ord till dig kan förmedla styrka till dig att fortsätta andas <3 var så skönt att fått träffat dig häromdagen och bara få krama om. Fick inte sagt så mycket för då hade allt brustit för mig...all styrka och kärlek till er ta hand om varandra. Kram på er <3 Mia
SvaraRaderaSitter i soffan, tårarna rinner ner för mina kinder....klumpen infinner sig i halsen....
SvaraRaderaDet gör så ont att läsa det du skriver....allt är så ofattbart....vill inte att det ska vara sant. Önskar att allt kunde göras ogjort...
Är glad att du skriver och delar med dig av allt du känner och tänker. Som du skriver, så är det terapi...både för dig och för oss andra. Man stannar upp och tänker en extra gång, vad är viktigt och vad är inte så viktigt....Livet är skört och det är lätt att glömma bort det....saker o ting tas förgivet...Dina rader får en att stanna upp...
Skickar styrka och värme i mängder....hoppas det kan hjälpa er om så bara lite...
Massor med kärlek från Krellan
Att du minns och skriver ner denna dag är nog oerhört skönt för framtiden.
SvaraRaderaMiljoner styrkekramar åt er!!
Jag känner inte dig och din familj....men jag känner verkligen med dig!! Fy fan för att ni ska behöva gå igenom detta, det finns inga ord som kan beskriva smärtan! Tårarna på mina kinder rinner som floder och jag önskar hårt att vi kunde vrida tillbaks tiden... Ert öde har berört mitt mammahjärta otroligt mycket och varje dag med ens nära är en gåva. Ville bara att du ska veta att jag tänker på dig och din familj, tänder ett ljus för er fina Tristan!! Goa unge, vila i frid♥!
SvaraRaderaJag vill bara skriva ner en fin dikt som jag älskar själv.
SvaraRaderaHoppas den kan trösta lite i alla fall
Vi skall mötas
Lilla älskade vän
som dog så ung
jag har överlevt förlusten av dig
jag skapade en tro
om det icke-bländande ljuset
Varje morgons ljus
och varje aftons sken
ger mi kraft
med vetskap om
att Du är där
Vi skall mötas en gång
när också jag dör
och jag vet
att du väntar
För där Du är
finns ingen tid
Eva Rosenqvist
kärleksfullt Susanne
Sophie. Vi har det lite struligt med vår lille kille. Han är kräsen och emellanåt äter han dåligt. När ni förlorade er älskade kille fick jag perspektiv på allt. Slutade klaga över hur jobbigt det är att Måns inte äter mer än han gör. Slutade klaga över att han vill äta mitt i natten emellanåt. Vår älskade kille finns hos oss och du har lärt mig att ta vara på honom på ett helt annat sätt än jag trodde att jag någonsin skulle kunna. Följde din blogg redan före olyckan och har alltid förundrats över vilken underbar mamma du är.
SvaraRaderaMina tankar går till er någon gång varje dag och jag får tårar i ögonen varje gång jag tänker på att ni ska försöka samla ihop er och leva vidare.
Jag har alltid sett dig som en stark person, men jag förstår att en stor del av den styrkan är borta. Kanske för alltid. Det är ok att vara svag och låta andra ta över. Låta andra ta hand om. Bara låta andra göra det där...som ni inte orkar. Massa kramar till er och lilla Tekla.
Veronica
Tårarna rinner då jag tittar på dig sista bilderna så vacker lilla fina vackra Tristan.Kram Jenny Sandberg
SvaraRadera