Må hända att någon tror att jag är "extra" känslig nu.
Må hända att jag är det.
Men det har inte ett smack med saken att göra.
För jag blir arg och reagerar starkt på vissa saker.
Det har jag ALLTID gjort.
De senaste två veckorna har jag och Henrik sett så mycket, som fått oss att rysa av skräck!
Människor, föräldrar som kör med tre barn hoppandes i baksätet utan bälte, i alldeles för hög hastighet.
Föräldrar som kör med sina två små barn i framsätet, utan bilbarnstol.
Föräldrar som låter sina små barn springa fritt på parkeringar, långt ifrån sig!
Det finns fler exempel, men jag tror ni fattar vart jag är på väg!
Jag dömer ingen, men...
Hur tror folk egentligen att en olycka går till?
Vad tror folk ordet "olycka" betyder?
Nåt som bara händer när man ska köra långt eller länge?
Nåt som bara händer ute på de stora vägarna? Städerna?
Nåt som händer när man är beredd på det?
Nä, en olycka händer när man minst anar det!
En måndagseftermiddag när man går i sin trygga lilla by, för att handla lite i affären, för att sen gå hem för att laga middag!
Nä, vi kan inte skydda våra barn från allt.
Men det är vår skyldighet och våra barns rättighet att vi gör vårt bästa.
Liv är viktigare än tid!
Ja, den obevakade järnvägen är farlig att korsa.
Jag har växt upp i Billeberga, gått där själv hundratals gånger som barn.
(dock fanns inte buller-planket på den tiden.)
Buller-planket gör att man måste gå igenom fållan och halvvägs upp till spåret, innan du ens ser om det är något tåg på väg.
Ja, jag tog det beslutet den måndagen.
Det kommer jag att ångra varje dag resten av mitt liv.
Tristan ville gå där.
På andra sidan finns en stor gräsmatta, med en stengrill! Han brukade låtsas att han grillade korv där. Han brukade springa på gräset, såsom barn älskar att springa.
Det hållet är först cykelväg och gräsmattan, sen en gammal väg som det sällan kör bilar på.
Han vill alltid gå det hållet.
Nio av tio gånger brukade jag lyckas tala honom ur det, och gå andra hållet.
(Andra hållet innebär trottoar-gång, med bilar vid sidan, som kör som om dom trodde dom var på motorvägen)
Enligt mig också ganska farligt!
Den måndagen hade han varit ledsen en hel del, även om vi också haft en fin dag!
Men när han bad om att få gå det där hållet, tänkte jag motvilligt okej, ville göra honom glad, låta honom leka lite vid grillen, springa på gräset.
Och till alla er som inte känner mig.
Som inte vet vilken mamma jag är.
Som inte vet vilka föräldrar jag och Henrik är!
Som inte vet hur viktig våra barns säkerhet är för oss.
Som inte vet hur vi kan sitta och diskutera i timmar, vilken den bästa bilbarnstolen är, som har alla rengöringsmedel inlåsta, vassa föremål och verktyg utom räckhåll, osv. Som aldrig låtit Tristan hjälpa till vid eller ens vara i närheten av diskmaskinen, för att en bvc-tant en gång sa till oss att en smula maskindiskmedel räcker för att ett litet barn ska dö!
Vi som flyttade från stan, ut på landet för att göra det säkrare för våra barn.
Till alla er: JAG HÖLL HONOM I HANDEN!!!!
HAN ÄR MYCKET VÄL TRAFIK-UPPFOSTRAD!
HAN FÅR ALDRIG SPRINGA FRITT!
På ett ögonblock, en sekund - glömde han sig, för att han var ett barn.
På ett ögonblick, lirkade han sig ur min hand - glömde att titta sig för och sprang före.
På ett ögonblick - och tåget körde på honom...
En vanlig måndag i en liten by, fram och tillbaks från affären.
Jag kommer alltid känna att jag misslyckades med att skydda honom.
Jag kommer alltid känna skuld.
Det kommer alltid finnas tusen "om"!
Det ska jag leva med nu.
För att jag måste leva, för att jag har ett barn till.
Jag blir arg, när ni inte spänner fast era barn i bilen.
Jag blir arg, när ni dessutom kör alldeles för fort samtidigt.
Jag blir arg, när ni slarvar med era barns säkerhet.
Ni har era barn.
Mitt är borta!
Jag känner inte dej, däremot bekant med din mamma.
SvaraRaderaNär jag läser din blogg så tvivlar jag inte en sekund på att ni har gjort vad ni kunnat för att skydda era barn. Kärleken till barnen lyser genom i varje rad.Men ibland händer saker man inte räknar med, just för att barn är barn och olyckan är framme. Jag kan aldrig förstå vad ni går igenom, knappt ens föreställa mej. Om jag hade kunnat skulle jag lyft bort oket du har på dina axlar, nämligen känslan av skuld som du pratar om. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan ta till er av den omsorg som strömmar mot er här. Ni finns i mångas tankar. Kram / Carina Kronqvist
Jag vill att du ska veta att jag tänker pa din lilla pojke varje dag sen jag läste om olyckan. Du ska ocksa veta att jag tänker extra mycket pa min lilla flickas säkerhet sen detta hände. Din kärlek till Tristan och Tekla lyser som sagt ur varje mening du skriver och jag förstar din frustration när föräldrar inte tar ansvar för sina älsklingar. Jag vet att det är manga som tänker "men det händer inte mig" Du ska aldrig behöva känna att du behöver bevisa din kärlek till dina barn, alla känner den! Jag vet att du är en toppenmamma, anda har jag aldrig träffat dig.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du far stöd fran din familj, 1000 kramar skickas er väg <3
Malin och Haley i Belgien.
När jag var hos dig två dagar efter olyckan sa du flera gånger att du hade misslyckats med att skydda Tristan. Jag sa då att jag riskerar att misslyckas varje dag jag låter Markus cykla i byn och leka med sina kompisar. Vi kan inte förutse olyckorna som kan tänkas komma. Markus KAN bli påkörd av en bil, kanske någon som smsar under tiden han eller hon kör bil och inte har koll på att en pojke cyklar just där. Max kan bli påkörd av en moped som kör för fort på cykelbanan när vi går till lekplatsen. Dessa risker finns överallt, vi kan aldrig skydda oss från allt.
SvaraRaderaMen vi och ni är föräldrar som har säkra bilbarnstolar, vi lägger knivarna i skåpet ovanför vasken, vi säger alltid "spring nu inte rakt ut", vi skär maten i små bitar så de inte ska sätta i halsen....Allt detta för att våra barn ska ha de säkert.
Du får inte anklaga dig själv för det som hände, det var inte slarv - det var en olycka. Du och Henrik är underbara föräldrar som alltid har satt barnen i första hand, visat hur mycket ni älskar dem och varit närvarande. Tristan fick mer kärlek och kvalitetstid med er än vad många barn får under en hel uppväxt. Glöm aldrig det Sophie.
Åå Sophie, jag kan bara föreställa mig de bördor av alla möjliga och omöjliga känslor som tynger nu och jag vill bara ge dig och hela familjen en stor kram!
SvaraRaderaJag bär er med mig dagligen och tänder ljus för er! <3
Det är verkligen ett tänkvärt inlägg du skriver och med er erfarenhet av det sårbara livet, ställer dina ord tankar och känslor på sin absoluta spets. Jag är alltid noga med säkerheten, men vet att er verklighet hade likaväl kunnat vara min - det är så rysande enkelt som en olycka sker. På väg till affären kan hela livet ändras om.
Jag gråter när jag läser dina ord och mitt hjärta värker. Jag ser det hela framför mig och bävar för det ögonblick som detta hände rakt framför din blick. <3
Många tankar till dig och hela din familj! <3
Fina du! Du är en fantastisk mamma. Jag har alltid beundrat dig för ditt oerhörda tålamod, själv har jag inte hälften ens, känns det som. Du är dessutom en underbar människa. Anklaga inte dig själv, du har alltid gjort ditt bästa och olyckor går inte att förutse. Hade vi kunnat förutse dem, hade de inte hänt. Däremot förstår jag din ilska och frustration.
SvaraRaderaMassor av kramar.
Jag blir också arg och upprörd när jag ser det du beskriver. Även om jag var noga med säkerheten innan har jag blivit det ännu mer nu. För jag vet att det bara handlar om ett litet ögonblick, en sekund så kan hela livet förändras. Jag önskar din skuld kunde försvinna, för alla vi som har barn vet att det kunde hänt vem som av oss..livet är skört och vi måste göra det bästa för att skydda våra barn. Vilket du självklart gjorde, åh vad jag önskar att du slapp klandra dig själv. Mitt hjärta blöder för er, ni är ständigt i mina tankar. Kram
SvaraRaderaSophie, jag känne rinte dig, inte dina barn eller din man, men jag känner din kärlek till din familj, till tristan, till tekla.
SvaraRaderaAtt läsa detta gör ont i mig, allt du ser, allt du lägger på dig, jag tänker på samtalet till din man, till dagis till alla runt, jag önskar och hoppas aldrig jag behöver uppleva det.
Jag är noga med att tänka på säkerhet, är noga, men varje dag ser jag bilar på vår lilla gata gasa förbi fort, de ser inte om min 3 åring eller 1åring kommer ner springandes för backen bakom vår mur.. Varje dag sen jag kom till din blogg har jag tänkt, tänkt exra mycket på allt.
tänt ljus för tristan, berättat om honom för min sambo och er tragiska olycka. berättat om hans ord om farfar, hans leende och glädje till bilar...
Varje dag är jag extra rädd för olyckor, sen han börjat springa från oss, åt andra hållet på ett ögonblick är han borta (har hänt 2 gånger senaste och första gångerna någonsin) Har jag varit livrädd och panikslagen att han ligger under lastbilen på andra sidan backen, gjort sig illa, skadat sig eller att jag kommer hitta honom död, jag är så rädd och försöker älska honom och uppfostra honom så mycket jag bara kan.
Det är inte bara vi som påverkar utan även de runt omkring och jga är rädd, rädd att förlora mina hjärtan, rädd att behöva gå igenom detta. Ingen ska behöva det, önskar så att jag kunde ge er tristan tillbaka! idag, nu, helst igår!
Du är en underbar mamma sophie! och din man säkert en underbar pappa!
all kärlek till er!
Fina Sophie. Vi tänker som Du. Sen lilla E kom till världen och nu när även lillebror är här. Ska väl erkänna att jag nu ser fler potentiella olyckor sedan olyckan med Tristan. Blir jämt så förbannad och ledsen för de barn som inte har dessa föräldrar. Barnen är vår största lycka. De förtjänar vår kärlek, vår omtanke och vårt beskydd. Många kramar
SvaraRaderaÅh vad jag önskar detta aldrig hänt. Kan vi inte bara alla vakna upp nu och se att det bara var en mardröm? Du har alltid varit min mamma-förebild! Och det är du än, du är ingen dålig mamma! Det är inte ditt fel! Varje dag hoppas jag på att få läsa något som visar på att det börjar vända, att ni ska kunna uppleva glädje. Sophie, du är min idol, och olyckan har inte förändrat vad jag känner!
SvaraRaderaJag är också arg..
SvaraRaderaArg på alla människor som inte borde få ha sina barn, dem som slår, dem som dricker eller knarkar eller bara dem som inte har vett nog att ta ansvar, och så händer detta er!
Fyyyy f-n!!!
Jag diskutera ert öde med en moral kärring i går som skulle spela duktig och tykte ni kunde gått ett annat håll, jag blev så jävla arg att jag reste mig upp på fc framför alla och fråga henne vem tusan hon va att dömma? Tror du inte den familjen har fått ett straff så det räcker??? Mamman får leva med denna bild och utan sin son resten av livet. Fy F för vissa människor.
Jag blir också otroligt arg och ledsen när föräldrar slarvar med sina barns säkerhet, jag ser det varje dag. I bilar, vid gatukorsningar utanför affärer osv... Livet är så skört. Efter Tristans fruktansvärda olycka, har jag blivit om än mer uppmärksam på Marley och Jamies säkerhet. Men som sagt också, vi som föräldrar kan bara göra vårt bästa för att skydda våra barn och en olycka händer så lätt.
SvaraRaderaJag har följt dina bloggar sen Tristan var ny ( även innan dess tror jag) och jag kan säga dig kära Sophie, att du har varit min förebild som mamma. Du och Henrik är fantastiska föräldrar, och Tristan kunde inte haft en bättre familj under sin lilla stund på jorden.
Ta hand om er, fina ni.. <3 <3
Massor av kramar och kärlek skickar jag er. ni är med mig i mitt hjärta alltid.
Kära Sophie..
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar.
Så många gånger man av ren reflex vill ta tag i ett barn vid busshållplatsen som springer allt för nära kanten där bussarna kör i strid ström och dra tillbaka det. Medan föräldrarna, jag vet inte, uppenbarligen inte gör det...
Eller parkeringsplatser, enligt mig ett oerhört farligt ställe.
Där håller jag F i handen tills han säger: -Aj mamma, varför håller du så hårt?
Sophie, du är en fantastisk mamma.
Du får inte klandra dig för det som hände.
En olycka händer lätt.
Ett ögonblick är så kort.
Du lät honom få sin önskan uppfylld att leka vid grillen, för att du vet vad som gör honom glad.
Det gör man ju ofta för sina barn.
Han slet sig ur din hand.
Det gör barnen ofta.
Olyckligtvis kom det förbannade jävla tåget just då.
Fina, fina Sophie...som mitt hjärta värker för er..
Julia
Lägg inte energi på att vara arg, det tillför inget gott. Ingen är perfekt, och alla kan begå misstag eller ta beslut som man senare får ångra. Det som hände er kan ingen belastas för, det var en tragisk, hemsk och onödig olycka. Det sista Tristan kände innan han lämnade detta liv, var sin mammas kärlek. En dag hoppas jag att du förstår, att han var trygg då han dog. Du fanns där vid hans sida då det hemska hände, han inte var ensam. Lägg all din energi på att läka Sophie, det är det viktigaste just nu. Bit för bit...
SvaraRaderaHej Sophie! Det var skönt att läsa ditt inlägg och inse att du är arg. Det är ju en del av processen. Jag tror att alla vet vilka bra föräldrar du och Henrik är trots att man inte känner er. Genom att ha följt dina bloggar under en längre tid har i varje fall jag kommit fram till att ni är bra föräldrar som vill era barn det allra bästa. Läste i en kommentar från en vän till dig att Tristan fick mer kärlek under sitt korta liv än många andra får under hela sin uppväxt. Jag tror att det var så. Din kärlek till honom gick inte att ta miste på. Så snälla snälla...GLÖM ALDRIG DET.
SvaraRaderaJag har två bonusbarn som var 3 och 4 1/2 när jag kom in i deras liv. Idag är de 8 och 9 1/2. Jag kan väl erkänna att jag aldrig varit speciellt barnkär, men sen kom Måns för drygt ett år sedan och känslorna svämmade över totalt. Att rucka på barns säkerhets finna inte och har aldrig funnits för mig. Två gator ifrån oss kom det en 2-åring gående ensam för ett år sedan. Han bodde i ett hus intill gatan som i sin tur bara ligger några meter från kustvägen (som pendlar i hastighet mellan 50 och 80). Tror vi var 5 bilar som stannade och en kille i 20-årsåldern hann fram till först. Fick tag på 2-åringen precis innan han skulle ut på "stora vägen". Vi stannade en stund och pratade och efter ytterligare en stund kom 2-åringens föräldrar. De brydde sig inte speciellt mycket och jag tror att alla som stannat hade behövt en boxboll när de lämnade platsen.
Jag är så ledsen att er lille kille inte finns hos er längre och jag lider. Som småbarnsförälder har man jobbiga stunder, men varje gång jag blir minsta lilla irriterad dyker du upp i mitt huvud. Då känns våra matproblem med vår lille prins så små. Istället för att bli ännu mer irriterad och låta det gå ut över min lille plutt tar jag honom till mig och tänker på hur tacksam jag är. Jag gör det för att du fått mig att tänka annorlunda och jag gör det med respekt för dig, Henrik, Tristan och Tekla. Kram Kram Vera
Åh Sophie, jag känner så med er. Precis som så många skrivit här innan så känns det tydligt i bloggen att Tristan är ett väldigt älskat barn och att du och Henrik är fantastiska föräldrar. När jag först läste om olyckan tänkte jag "det hade precis lika gärna kunnat vara vi"! Alla som har haft en treåring vet hur det är, trots sin allra bästa vilja kan man inte ha total kontroll över dem hela tiden, det går inte! De som anklagar dig vet inte vad de pratar om.
SvaraRaderaJag tänker på dig och Tristan varje dag, jag berättar om er för vänner och bekanta och jag påminner mig själv och andra om att livet är skört och att vi måste vara rädda om varandra. Det hjälper inte dig, det ger dig inte Tristan tillbaka, men hans minne lever vidare och han gör så att jag försöker vara en mamma som njuter ännu lite mer av varje sekund jag får ha tillsammans med mina barn.
All kärlek och styrka till dig Sophie!! Många många kramar från Kajsa.
Känner inte dig men blir så tagen av ditt inlägg, håller helt och hålet med dig i va du säger.
SvaraRaderaJag hatar olycker men tyvär dom händer. Ni är tvugna att genomlida en. Jag lider med er!
Jag VET vilken sorg du går igenom. Önskar ingen att förlora ett barn.
(Jag har inte förlorat på samma vis som du men det gör ingen skillnad.)
Önskar att fler kunde tänka på säkerheten som du och din man gör.
Tack för att du delar med dig av din historia!
Många kramar Angelica
(mamma till ängelen Milo och lillebror Neo.)
Varma kramar till er å en Jävla massa käftsmällar till de som inte är rädda om sina barn!
SvaraRaderaJag beundrar att du orkar sätta ord på dina känslor, du förmedlar smärtan så den känns ända in i hjärtat. Och ingen, ingen kan klandra dig för det som hände. Du gjorde vad du kunde, och han var ett barn. Impulsiv. Som barn är. Du har inte gjort fel. Det är livet som gjort fel.
SvaraRadera