• Vilka mediciner äter du och för vad?
"Jag äter Venlafaxin mot min depression, sobril mot ångest/panikångest och stilnoct-insomningstablett för att kunna somna och få sova ett par timmar.
Jag känner att jag just nu står på en bra dos venlafaxin, som faktiskt gör skillnad, och biverkningarna börjar äntligen lägga sig.
Min tanke är att börja trappa ner sobrilen i februari, detta kommer att ske långsamt och i mitt tempo såklart. Målet är även att trappa ner och ut stilnocten. Kanske inte samtidigt dock!
Någon nämnde uttrycket "man kan inte medicinera bort sorg"!
Nej, det kan man inte. Finns ingen medicin i världen, som kan ta bort tomheten, saknaden eller längtan.
I mitt fall handlar medicinen om att hjälpa mig att överleva.
Jag var med om en fruktansvärt traumatiskt upplevelse. Som i sin tur har lett till depression, panikångest och mycket svåra sömnsvårigheter. Medicin tillsammans med terapi hjälper mig att överleva detta.
Sorgen har jag kvar alltid ändå.
Den håller jag i andra handen nu."
• Du har inte nämnt så mycket om begravningen, är det något du vill/kommer att berätta om nångång, tror du?
"Hm...den dagen är så långt ifrån bearbetad än. Min tanke är att berätta om den, skriva ner främst för min egen skull. Men det har jag inte kunnat förmå mig själv, att göra än.
Vi valde att filma denna dagen, just i det syftet. För att en dag kunna titta, för att komma ihåg. Och för Teklas skull om hon skulle vilja titta någongång i framtiden.
Det jag vill nämna nu är, att dagen blev precis exakt så som vi önskade, för Tristans skull.
Det var en hyllning, inte ett farväl. Vi lämnade tillbaka honom till Gud.
Och för den dagen, är vi evigt tacksamma för Britt, Ia, Malin och Jay, som stod för varsin hörnsten denna dag.
För övrigt minns jag inte riktigt hur mina ben bar mig genom gången i kyrkan den dagen."
• Vem är Micke?
"Micke är den några år yngre pojken, som växte upp i huset snett bakom vårt. Våra föräldrar umgicks och vi barn lekte. Vi sprang genom häcken till varandra.
Micke är killen som tragiskt dog, för lite mer än två år sedan.
Micke är min fina Tinas pojke.
Mickes plats ligger inte långt ifrån Tristans, det är skönt.
Dom två är på samma ställe och väntar på oss."
• Vad arbetar du med?
"Jag är barnskötare och har bland annat arbetat på olika förskolor. Innan mammaledigheten med Tekla, arbetade jag som elevassistent i skolan, åt en 8-årig pojke. Fantastiskt givande jobb. Detta var ett vikariat, så jag har inget arbete att återgå till"
Ja, det var de frågor jag orkade svara på idag. Det finns massor, så jag tar som sagt lite då och då.
Natti natti
Tack gode gud för antidepressiva och lugnande. En god hjälp när man är på väg att kollapsa av utmattning och sömnbrist. En hjälp som varvar ner stressen i kroppen. Att ha panikångest är som att bli jagad av ett lejon hela tiden. Jag tog själv antidep under ett års tid, jag fick själv välja när det var dags att fasa ut. Det är något av det bästa jag gjort, att söka och ta emot hjälp för min ångest. Under tiden har man chans att bearbeta sin förlust och på så sätt få ångesten att klinga av något. Alltså så tycker jag att antidep och lugnande fick mig att se klarare och realistiskt på världen utan att ångesten störde lika mycket. Kände inte av ett dugg av "rus" och beroende som många tror man gör av psykmedicin. Trappa ner med försiktighet Sophie och gör det när du själv är redo. Kram
SvaraRadera