Att lura sig själv för länge eller egentligen alls, är ingenting som fungerar för mig.
Att försöka trycka tillbaka det som växer i bröstet.
Svälja eldklotet.
Torka tår efter tår i tron, om att dom ska sluta bränna bakom ögonen.
Rymma.
Stänga dörren in till det svartaste rummen av alla.
Nej, det fungerar inte för mig.
Jag känner, när jag känner, och det är hela tiden.
Ångest, skuld, panik och saknad.
Jag är en mycket bra skådespelare.
En clown.
Men nej, jag är inte oärlig och lurar er.
Jag älskar min familj, mina underbara vänner och människor som finns runtom mig.
Som bär mig, som fyller på mitt syre, hjälper mig att andas, få en liten, liten paus och le då och då.
Jag ler på riktigt med er, för ni vet, ni förstår, att bakom leendet finns samma svidande smärta kvar.
Jag försöker förtränga ibland.
Trycka tillbaka.
Jag orkar inte.
Det gör för jävla ont hela tiden.
Men nej, att lura sig själv, är ingenting som fungerar för mig.
Alla vet hur ont ni har och vilken smärta ni bär på och ingen endaste tror att den någonsin går över. Bara för att ni kan le och skratta ibland är det ingen som tror att ni mår bra, har gått vidare eller förträngt.
SvaraRaderaVåra hjärtan blir varma när vi ser ett leende eller hör ditt goa skratt <3 För någon enstaka sekund kan ett skratt få er att fylla lungorna med nytt syre.