Jag har med fasa knappat mig in på Kristians blogg varje dag, den senaste månaden.
Väntat.
Väntat på slutet, som vi visste skulle komma.
Jag har varit beredd på orden som skulle stå sådär, helt plötsligt en dag.
Men man är aldrig beredd.
För nånstans hoppas man och ber om mirakel.
Hela min kropp blev förlamad, när jag läste det imorse.
"Vid vägens slut
Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
"Kristian Gidlund"
Kampen är över.
Tack Kristian för att jag fått läsa dina vackra ord om livet och döden.
Jag har lärt mig mycket av din klokhet och ditt sätt att se världen.
Nu får du vila från smärtan.
Nu är du på ett ställe, där du inte har ont längre.
Men det gör så ont i mig att du aldrig fick uppleva det fantastiska i att bli förälder.
Det gör ont i mig att din familj och vänner förlorat dig.
Det blir tomt utan nya ord ifrån dig.
Önskar dig ljus och kärlek på ditt nya ställe.
Om du ser min underbara onge, tror jag att han skulle älska om du läste för honom.
Kram från en tacksam läsare❤
Kristian Gidlunds Blogg
När jag läser ditt fina inlägg om Kristian tänker jag på det han skrev i februari i sin blogg:
SvaraRadera"Jag ska vandra med alla de barn som behövt en förälder. Med alla de barn som väntar på någon. Som saknats. Som försvunnit. Som gått för tidigt. Kanske är det därför jag blivit sjuk. Kanske är det därför jag också måste gå, tidigare än en tanke någonsin trodd. För som någon sa: min frånvaro här, är en hemkomst någon annanstans." Kram från Lilli