Upprörd as hell!!!!

Ja, såklart finns det en tanke bakom att jag publicerat en del kommentarer ikväll, som jag normalt sett inte brukar publicera eller svara på.
Det har jag gjort för att alla ska kunna läsa dom och förstå detta inlägg.

Somliga förstår helt enkelt inte...
Det här är MIN blogg.
MINA känslor.
MINA tankar.
MIN verklighet!

Jag brukar inte publicera sådana kommenterar som upprör mig, gör mig ledsen eller arg.
För att jag har tillräckligt med känslor och ångest att ta hand om redan som det är.

Men idag kände jag att jag var tvungen för att jag blev så upprörd att jag skakade i hela kroppen.

Det här är min blogg.
Den handlar om mitt liv.
Den handlar om min familj.
Mina barn.
Min oerhört traumatiska upplevelse.
Min förlust.
Min sorg.
Min vardag.
Min kamp för överlevnad.
Mina känslor.
Mina tankar.

Poängen här är än en gång, att det är MIN blogg.

Jag är egentligen för upprörd för att svara på detta nu.
Men tydligen behövs ändå vissa saker klargöras.
Jag har mitt trauma, min förlust och sorg att ta hand om.
Jag må då tyckas vara "självisk", orättvis och hemsk enligt vissa.
Men jag har ingen energi över till att bry mig om någon människa som lämnade mig ensam i den värsta tänkbara stunden i mitt liv.
Jag får vara arg.
Så länge jag vill och behöver.
Jag känner vad jag känner!

Självklart var dom chockade, jag har aldrig påstått nåt annat.
Men det ändrar inte MINA känslor!
Och dom FÅR jag ha!!!
Dom människorna är förknippade med olyckan för mig.
Det som spelas upp om och om igen.
Jag hör mig själv skrika "är ni inte kloka, ni kan inte lämna mig ensam"!!
(Det var för övrigt det enda ljudet runt omkring)
Jag var ensam, på ett fukkin järnvägsspår, där mitt barn låg livlös och mitt andra skrek i vagnen en bit bort och jag VISSTE inte om 17.04-tåget skulle komma och köra över honom igen och mig dessutom.
Detta visste jag inte för att "hon" hade kutat in med MIN telefon i sin trädgård!

Var ni där?
Vad vet ni?
Ingenting!

Lätt att tycka, när man inte upplevt själv.
Lätt att tycka, när man kan gömma sig bakom "anonym"!

Varje människa har rätt till sin mening.
Vill ni säga er, kanske ni ska starta en blogg, eller kanske ni ska skriva ett brev till "dom" istället och berätta att ni tycker att jag är orättvis mot dom.
Till mig behöver ni inte säga det.

Det här är MIN blogg och jag bestämmer!!
Inga kommentarer som upprör kommer igenom fler gånger.
Det handlar helt enkelt om att bloggen finns för att hjälpa mig (min terapi), och inte stjälpa mig!

Jag har idag inget behov av att prata med dom.
Jag kan knappt andas som det är redan.
Jag har inte ens klarat av att prata med dom underbara änglarna som tog hand om oss den dagen, räddningstjänst, polis, ambulans och teamet som mötte upp oss i Lund!

Förra inlägget handlade om hur svårt det är för mig att gå ut.
Och vad jag måste "deala" med när jag går ut.
Och att jag försöker finna frid, när jag står hos mitt barn, vid hans grav.
Och hur svårt det är, när jag är har deras trädgård 100 meter bort.
Jag begär inte att någon ska förstå.
Ni behöver inte hålla med.
Detta är min verklighet!