En sista förklaring...

Detta är mitt sista inlägg kring detta ämne, som nu tycks ha blivit en jävla debatt!
Min blogg är inte till för detta.
Vill ni diskutera detta i fortsättningen, så gör det nånannanstans.

Somliga förstår fortfarande inte.
Jag är ingen ond människa.
Jag är inte ute efter att hänga ut någon i min blogg.
Jag hatar inte.
Och jag är inte ute efter att få någon hatad eller illa omtyckt.
Än en gång, jag berättar om min vardag.
Om min sorg och hur den bearbetas.
Mina svårigheter och begränsningar.
Jag delar med mig av mitt innersta.
Det är min terapi.
Jag gör det för min skull.
Jag berättar inget som inte är sant.
Jag är ingen skit-pratare!
Jag berättar händelsen som den var.
Jag kan inte utelämna vissa delar, då blir det ingen helhet och inte helt sant.
Vi är vuxna människor och var och en får ta ansvar för sin del.

Ni som fortsätter att kommentera och som blir illa berörda och tycker att jag är orättvis, för att jag skriver om mina känslor kring dessa människor, vet ni att dom/hon inte hade några svårigheter att uttala sig i tidningen en stund efter?
Här uttalar jag mig.
Jag berättar det som det var.
Var och en människa får sen tycka vad dom vill om det.
Det bryr jag mig inte om.

Dom må ha "agerat" i chock båda två, det har inte med saken att göra!
För mig är dom sammankopplade med den värsta dagen i mitt liv.
Att se dom ger mig panikångest.
Just för att dom inte hjälpte mig, dom lämnade mig ensam, när jag bad dom om och om igen att inte lämna mig. Ändå sprang dom ifrån mig.
Så var det.
Dom har inte heller på något sätt sen den dagen hört av sig, eller gett oss något tecken på att dom är ledsna över vår förlust, ledsna över vad som hände den dagen osv..
Total frånvaro!
För mig, respektlöst, ynkligt och fegt!
Det var vi som förlorade vårt barn!
Hur traumatisk upplevelsen än må ha varit för dom, så är det vi som har förlorat vårt barn.
Jag är ledsen att dom fick vara med om en sån händelse.
Jag är ledsen för samtalet min sambo fick.
Jag är ledsen för samtalet mina föräldrar fick.
För samtalet min syster fick.
För alla de som kom till olycksplatsen.
För vad räddningstjänst, polis och ambulans fick se och ta hand om.
Det var traumatiskt och chockerade för oss alla!

Jag bryr mig inte att hela Billeberga läser min blogg, jag skriver inget, som folk inte redan vet!
Ni vet väl hur småbyar är?
Folk får tycka vad dom vill om dom, om mig!
Det handlar inte om att välja sida.
Tycka illa om dom, eller tycka illa om mig!
Det handlar om att jag bearbetar mig känslor genom denna blogg.

Det handlar om att var och en får ta ansvar för sitt agerande/beteende!
Chock eller inte...

Snälla, bara lämna bloggen - sluta läs, om ni blir illa berörda eller upprörda!

Punkt fukkin slut!