Börjar med att än en gång påminna att detta numera är en tung blogg.
Livet gjorde så med oss.
Mot oss.
Gjorde det mörkt och tungt.
Hopplöst och svart.
Livet tog vårt barn ifrån oss.
Och det tappade sin mening.
Jag skriver inget annat än sanningen och vardagen som den är.
Klarar man inte att läsa det (helt förståeligt) bör man inte läsa mina inlägg längre.
Och det är helt okej.
Bloggen är min ventil.
Min terapi.
Förstå mig rätt,
Missförstå mig inte.
Bli inte rädd.
Men splittringen i mig är extrem.
Jag har två barn.
Ett bor inte hos oss längre.
Han lever inte, han dog.
Han bor hos Gud nu, i Jesu famn.
Hos farfar, gamlafarmor, Alexandra, Tilda och alla de andra som flyttat tillbaka dit.
Jag vill oxå bo där, hos honom.
Vara där han är.
Vill bara lägga mig ner hos honom.
Min älskade underbara onge, som gjorde mig hel, när han kom till mig.
Nu är jag halv.
Har så förtvivlat ont.
Vill inte leva kvar här, utan honom.
Splittringen.
Det andra barn bor kvar hos oss.
Hon lever.
Och åh, som hon lever, varje sekund, varje minut, varje dag.
Hon är min stjärna.
Min älskade lilla tjej.
Hon lever.
Därför lever jag.
Jag måste det.
Just nu tvingas jag till det.
Jag är hennes mamma.
Jag skulle aldrig lämna henne.
Splittringen.
Jag kan känna din splittring, jag kan förstå att du vill vara hos din påg. Jag vet att du aldrig lämnar din tjej, du är en underbar mamma <3
SvaraRaderaEn minut i taget, andas, kämpa på..
Tänker på er...
Styrkekramar och kärlek till er.
Fint!
SvaraRaderaBra att du lever för tekla!
Jag fortsätter att läsa, för hur ont det än gör att läsa om det ofattbara, om det hemskaste, om det sårbara livet, så är omsorgen om dig ännu större och djupare än tyngden som jag bär på i mitt hjärta, när jag tänker på er förlust.
SvaraRaderaJag läser för att jag bryr mig och för att det är det enda som jag känner att jag kan göra för att bära lite av allt det som du och familjen bär på. Och så fortsätter jag att tända ljus. Varenda gång som jag står framför en ljusbärare i kyrkan, vilket jag gör i princip varje dag, så tänder jag ett ljus för dig och familjen - i hopp om att ljuset och kärleken en dag ska övervinna mörkrets kompakta tyngd.
Jag tänker på er. <3
Jag önskar dig och din familj all ljus, glädje och kärlek. Önskar er livet åter och önskar Tristan lugn och frid tills den dag ni återförenas. Du berör mig så! Många varma tankar!
SvaraRaderaStackars, stackars Sophie. Det är klart att man aldrig riktigt kan förstå hur Du/Ni känner, men jag kan förstå att Du mår fruktansvärt dåligt efter det obarmhärtiga som hänt er.
SvaraRaderaJag känner så starkt för Dej/Er att det gör ont i mej, och tårarna rinner, när jag tänker på att ni lever med detta alla timmar på dygnet.
Så orättvist.
Jag känner mej så liten, som inte ens kan ge ett ord till tröst. Men vad finns det för ord som hjälper.
Måtte Ni finna styrka hos varandra, att ta er igenom detta, tillsammans. Och måtte lilla Tekla påminna er om att det finns en morgondag, varje dag.
Alla styrkekramar till er alla tre från
Karin o Bert i Karlstad.
Din blogg är tung och det gör så fruktansvärt ont att läsa den, tårarna rinner och klumpen i magen växer. Får nästan panik när jag försöker sätta mig in i er sits (vilket jag självklart aldrig kan). Bara tanken på att leva utan ett av mina två barn är så smärtsam. Lider med er som tvingas leva med denna enorma splittring, så orättvist, så grymt. Fortsätter läsa, känns som ett svek annars, vill läsa dina tankar och känslor som du beskriver på ett väldigt levande sätt. Jag hoppas innerligt att ni så småningom kan känna lite glädje i vardagen igen genom lilla Tekla och genom varandra. Många fina är de som tar hand om Tristan åt er, tills ni ses igen...Kramar Caroline.
SvaraRaderaJag har ett barn, ett barn som betyder allt, som jag kan gå igenom eld för, varje sekund. Du har två barn som du känner samma sak för, men du kan bara vara med det ena, fysiskt iallafall. Den smärtan gör för ont bara att föreställa sig. Kan känna din maktlöshet, det enda du vill är att ha din pojke också. Han som gjorde dig hel. Sophie, jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag förstår hur ont du har, vilken panik du känner och hur mycket du saknar och längtar efter Tristan. Sträck ut din hand när du går till sängs, handflata upp och känn hur Tristan lägger sin hand i din, han finns där. All styrka/ Pia
SvaraRaderaFina, älskade Sophie. Jag har tänkt flera gånger att jag inte ska läsa här mer, vi ska höras på sms och när vi träffas får jag veta hur ni har det. Dina ord här gör så förbannat ont, jag gråter, känner med er och alla känslorna i min kropp vill bara explodera och skrika "nu räcker det". Men trots det så är din blogg det första jag tittar på när jag har vaknat och det sista innan jag lägger mig på kvällen. Du sätter orden mitt i prick, alla föräldrar förstår precis hur du känner och det blir så verkligt.
SvaraRaderaSom någon skrev tidigare här, det känns som att svika min vän om jag inte läser, du kan inte fly från detta och då tänker inte jag i heller göra det. En annan anledning till att jag läser är att jag innerligt längtar till den dagen då du kan skriva att du inte har lika ont i bröstet, en dag då det inte är lika smärtsamt att gå upp ur sängen.....för jag vet att den dagen kommer. Glöm inte det i din kamp Sophie, hur lång vägen än är så kommer du att kunna andas lättare en dag, men utan att din sorg och saknad är mindre, men du har lärt dig att leva med den. Jag önskar så mycket att ni slapp gå igenom detta helvete som det är, det går inte att hitta någon mening med en sådan här olycka. Vi finns här vid er sida och ni är aldrig ensamma. Tristan finns nära er, i era hjärtan och tankar. Alla styrka, all kärlek.
Din smärta är så stark att den går att ta på genom dina ord, ord som är terapi för dig och hjälper dig framåt. Lev för att vakna med Tekla varje dag. Ta till dig all kärlek och omtanke som ges till er för att hjälpa dig att ta ett steg framåt. En dag kommer din smärta av vara svagare....
SvaraRaderaKram Sandra
Kommer aldrig sluta läsa din blogg kära vän. Dina ord går rakt in i mitt hjärta. Jag känner så med dig, med er...
SvaraRaderaEn dag kommer det att ljusna, en dag kommer det att kännas lättare. Vägen dit är lång, men dagen kommer, den kommer....
Jag finns vid din sida nu, i allt tungt, och jag kommer finnas vid sin sida när den ljusa dagen kommer.....
Kämpa goa du, kämpa.
Kramar Krellan
Främling för dig, men vill ändå, eller just därför, ge dig mod att stå emot de som kanske inte tycker att du ska skriva öppet om din sorg.. Skriv! Om det känns "bra" så Skriv! Sorgen trycker på och ni är tvingade att ta er genom den svarta sörjan.... Ni kommer aldrig bli fria, men ni kommer att lära er hur ni ska kunna ta er framåt i det träsk ni, nu, tvingas att leva ert liv i. Jag stod nära en familj som förlorade sin son för mer än tio år sen... Han var sex år och vi trodde att livet stannade... vi trodde inte att tiden skulle kunna gå utan honom i vår närvaro... men klockan tickar på, och även om det känns förbannat olustigt och bittert att den envist tickar på så är det en hjälp... så småningom. Ni kommer att upptäcka att tiden knatar på och att ni blir världsmästare på att överleva... och att livet går vidare...tack vare att klockan tickar på!
SvaraRaderaFörsök att inte bry er om vad andra tycker nu.. vare sig om din blogg eller vad de tänker om olyckan.... De är inte du.. och DU vet sanningen...vad som hände och vad som känns mest "okej" just nu....
Minut för minut...sekund för sekund... det är det enda du behöver klara åt gången....
Trots att jag är en främling så kramar jag om dig... håller i...